thehoneycombartchives.blogg.se

Ja vad ska jag skriva. Jag har så dåliga erfarenheter av redovisningar så att jag är allmänt negativ gällande dem är personligen inte speciellt oväntat. Trots vetskapen om att det faktiskt finns något i dessa sammankomster som gynnar min intellektuella utveckling smyger en negativ inställning på mig bakifrån.
En redovisning för mig behöver vara levande och intressant. Den behöver vara i rörelse och berätta en historia. En drömredovisning i mina ögon skulle vara någon slags dans i färger där varje person berättar historien med hela kroppen. Men jag vet att uppskattningen för sådant brukar vara låg då rädslor för att vara annorlunda eller fördomar osv ofta brukar hålla en människa tillbaka och då inte skapa den känsla som behövs. Men jag vet att det här kan vara en fördom, vilket jag hoppas.

Men! Redovisningen för våra arbeten i temat EXIT gjorde ett bra jobb. Att redovisningar är långtråkiga är inget att stoppa under mattan, men jag tror att själva ordet redovisning är så laddat med negativitet att den dödar allt hopp om ett roligt innehåll. Men tack vare en frekvent intressant, rolig och oväntad feedback på varje arbete - från alla inblandade handledare- gjordes det att både lyssningen och opponerandet blev mer intressant och varje arbete öppnades upp och visade nya sidor man själv inte sett.
Även gestaltningarna gjorde sitt. Jag anser att vi alla visade en del av oss själv i sitt arbete och blottade en ärlighet vilket gav redovisningen yttligare en rolighetspoäng.

Uppläggningen med att varje arbete fick 30 minuter var en passande tid. Det gjorde hela proceduren mindre stressfylld vilket jag upplever har en mycket negativ påverkan för ens egen tankegång. Även att tiden var uppdelad mellan korrespondent och opponent gjorde att det blev intressantare och lättare att fokusera för mig som lyssnare.
Dock finns det alltid den återkommande negativa aspekten med redovisningar, och det är att de alltid tar så lång tid och därför hade jag önskat fler pauser. Fem minuter mellan varannan redovisning för en tur utanför dörren hade hjälpt då det var otroligt svårt att fokusera på de två sista redovisningarna.  Det här är inget som gäller för alla då det skiljer sig från person till person hur länge man klarar av att hålla koncentrationen. Men då jag och garanterat ett flertal andra har olika grader av koncentrationssvårigheter skulle det bara ha gjort gott.

Anledningen till att vi redovisade och berättade om våra arbeten var för att lyfta fram fler aspekter ur sin gestaltning. Ni ville ge chansen till oss att utvecklas, ge och få konstruktiv kritik, öva förberedelse samt ett slutskede för handledning och hjälpa oss att se ur fler synvinklar.

Jag var väldigt nöjd med min gestaltning. Den feedback jag fick på mitt träd passade in med vad jag ville höra. Jag vill arbeta utifrån en tydlighet och en direkt ärlighet. Jag vill att när man vid första anblick på min gestaltning ska veta vad det är jag vill säga, och jag skapade det här arbetet för att jag vill väcka frågan för vår egen och personliga roll i symbiosen mellan industrialismen och naturen. Därför förstår jag att det blir svårt för opponenten att ge en feedback som skiljer sig från det syfte jag skapat utifrån. Det negativa med att jag gör så, ger en mindre chans till egen och fri tolkning och därefter en mindre chans till en bred och mångfaldig feedback. Men jag anser att Amanda gjorde ett bra jobb. Amanda har varit med mig under hela resan och vet vad jag tänkt och sett hur jag jobbat.

Men jag är nöjd. Jag vet att det är svårt att skapa helt nya redovisningsformer för en sådan enkel redovisning, men den dagen det kommer hoppas jag att jag får ta del av den. 

En hel gestaltningskurs. Jaja, process. Process. Process. Kritik. Handledning. Hit och dit. Samtidigt ska man fokusera på sitt eget ångestfyllda projekt. På HDK jobbar vi med HELA hjärnan ja. 

Mitt arbete innebär ett träd (utförligt beskrivet i föregående text) som jag valt att kalla för "Rötterna vid mina fötter". Lite kortfattat vad jag vill inspirera med det här verket är att tänka sig för och faktiskt se att jordens praktiskt taget nalkande undergång beror på oss. Det är "vi som tynger ner trädet som håller oss uppe", alltså - tack vare naturen kan vi få ha vår älskade välfärd.
I det stora hela har jag färdats genom en resa som- som alltid har en början och ett slut och den här gången med en go jvla ångestfylld mitten. Processen innebar att först och främst få ordet "exit" slungad i ansiktet och sedan komma på något av det. 
Jag hade tänkt mig att måla en tavla i olja då handledarna gärna trycker på att "under gestaltningsveckorna finns det tid att utforska det man inte kan". Men då en av lärarna påstod att man inte ska se det färdiga resultatet/ bestämma sig redan nu hur det ska se ut, samt drog en fin referens till oljemålningen kände jag bara, Tack. En oljemålning var faktiskt precis vad jag ville göra. Inte nu längre. 

Så jag ändrade mina tankebanor och bytte fil. Lera! det har jag aldrig provat. Jag började med att knyta känslomässiga band till mitt stundande arbete så jag kunde känna att jag faktiskt skapar något jag brinner för (senare fick jag höra att man inte behöver känslomässiga band till sitt arbete vilket jag tycker är total båg). Ur denna fundering föddes mitt världsbärande träd. 
Jag planerade och planerade - fick hitlers ekträd i referens inte bara en gång ( varför ska jag få inspiration från en ek som hitler gav till en idrottare? ) Jag bestämde mig för att använda så lite referenser som möjligt för att enbart skapa inifrån och började köpa lera. Jag trodde jag skulle klara mig på 5 kg. Jo tjena. 

Ur allt det här har jag egentligen inte lärt mig speciellt mycket, eller något som revolutionerat mitt tänkande. Jag visste hur jag funkar i sådana här processer och det är inget jag kan ändra på då jag verkar vara- en som behöver känslomässiga band- till mina skapelser. Men jag kan säga att jag lärt mig att du får plattast lera om den är torr men med tillsatt fukt på ett fuktfritt underlag. Jag lärde mig också att det är väldigt roligt att hålla på i lera och att man behöver ungefär dubbelt så mycket lera än man tror. 12 kg, WEHO. 384 kr på enbart lera. 
Ur själva processarbetet lärde jag känna mig själv yttligare lite till och kan stärka mitt påstående ännu mer att jag arbetar bäst under press. Att jag tycker att handledning är jobbigt då jag anser att det är mitt arbete- om jag vill ha hjälp så är det väl bättre om jag frågar om den och inte tvingas till en stund med kritik jag inte är intresserad av? jag anser också att jag lärt mig att jag hellre studerar 8 timmar om dagen och känner att jag går och lägger mig med lite mer i ryggsäcken varje dag, än att glida runt på en bomullsmatta av fri disponerad tid och valfritt material att skapa något av. 

Jag anser inte att sådana här processarbeten är viktigare än ämnen att läsa om och faktiskt bli bättre på. Jag anser inte att 7 veckor är en rimlig tid att ge till ett processarbete då det är på tok på lång tid. Det är SVÅRT att disponera ett processarbete över 7 veckor när du blir uppmanad att inte se det färdiga resultatet utan "låta det växa fram". Jag anser INTE att ett processarbete är av högre vikt än teknikundervisning. 

Det var en kvinna som sa en gång, någonstans - kanske för länge sedan, eller alldeles nyss. 

"We think we need to do more,
but the strange thing is
we need to do less"

Och det var där det började. 
Jag gjorde som var och varannan dag, scrollade genom facebook utan att egentligen läsa någonting. Varje dag fastnar jag vid försvunna barn. Vid bilder vars motiv föreställer svältande barn vs välfärd. Jag fastnar vid ohälsosamma innehåll som skadar. Jag fastar vid sjukdom. Jag fastnar vid förstörelse. Föruttnelse. Förintelse. Tillslut orkade jag inte mer. Den dagen jag läste den här artikeln om framställningen av vegetabilisk olja och dess negativa biverkningar på omvärlden, var det som att allt föll ner framför mig. Det var som att jag såg världens undergång hända framför mina ögon och jag kunde inte göra något, och jag förstog då att det är vi. Oss. Dom. Jag. Du. Hon. Han. Hen. Alla tillsammans. Det finns ingen som kan vända ryggen till den här gången och säga "det var inte jag". 

Varje dag önskar vi oss något nytt. Varje dag drömmer vi större, längre och högre. ( ja, såklart finns det de som är nöjda med sin tillvaro ) Men vad det än må vara så kommer det från någonstans. Från ditt behov/begär, följer en handling som startar en förstörelse eller en förintelse eller någon form av negativ påverkan (nej jag vet, inte alla behov/begär startar en negativ, det finns såklart positiva också) på någon eller något någonstans i världen. Om det så är av sten förstörs ett berg. Om det så är av trä skövlas en skog. Om det så är av vegetabilisk olja förintas en djurart. Om det så är av läder... ja, du förstår. Men tänk ett steg till. Vart kommer egentligen allt ifrån?

Det jag vill säga,
är sluta.

Bara sluta. 
Säg stopp. 
Hit men inte längre,
jag vill inte se det här. 

Jag vill starta tanken att "jag måste sluta" eller "jag måste lugna ner mig" när det gäller konsumering och begär. Vi måste inte ha mer. Vi måste inte ha fler och definitivt inte större. Jag tror verkligen att om vi bara insåg vad mycket vi egentligen har, hur mycket en vattendroppe faktiskt gör och hur lite vi egentligen behöver för att vara lyckliga (på riktigt och justnu) så skulle ingen må så dåligt, trots att vi har det så bra.
Hur mycket jag än skulle vilja, så kan jag inte bedriva någon slags propaganda för att konsumering är dåligt. Skrika om det negativa i materialism. Industrialism. Jag kan inte propagera för att vi alla ska klä av oss nakna och bo i en hydda i skogen. 

Nej. 
inte det. 

Vi har ett välfärdssamhälle med överflöd av positiva sidor. För att nämna några som jobb, mat, hus, tak, vatten, kläder för vind, kläder för kyla. Vi har startat ett annat slags kretslopp där vi skapat oss oändliga möjligheter och tillgångar. Men det börjar gå för långt. Vi börjar bli blinda av vår välfärd. Vi går lite för långt ut vid stranden så vattnet är lite för högt. Botten är lite för stöm här ute. 
Ägare av företag slutar bry sig om vart deras material kommer ifrån "I dont care what you do, just get it done".  Reglerna tänjs. Läderhandlare blir girigare. Mycket vill bli mer. Litet vill bli större. Samtidigt kämpar andra ägare och chefer hårdare än någonsin för att hålla bibehålla balansen. Tacka gudarna. 


Den tanken jag vill höra när någon åskådar mitt projekt. Den känslan jag vill se pulsera och den handligen jag vill se hända är att vi måste lugna ner oss. Tänka efter, vad vill jag egentligen?
Jag vill att vi ska vända oss inåt och känna efter, vill jag verkligen ha ett par skor till eller försöker jag bara omedvetet fylla något osett tomrum? Behöver jag verkligen bygga om mitt kök, vad är det jag vill åstakomma med det?

Jag vill att vi ska se att det är vårt ansvar att ansvara för vad vårat agerande skapar för konsekvenser. Jag vill att vi ska tänka efter, hur, vad och var påverkar mitt val det?

Kan det till och med vara så,
att ditt eget val,
påverkar dig själv negativt?

Jag vill att vi ska sakta ner.
Tänka efter,
och känna efter.
Vända oss inåt och lyssna på vad som faktiskt är din röst. Din alldeles egna röst. Alltså alldeles egna. Din. Din. Din. Din. Vad känner du när hon säger så? Hur vill du agera när han påstår det? Vilken är din opåverkade och självständiga röst?

Vilken är din
alldeles
första
känsla?


Det jag vill säga är att vi behöver inte så mycket som vi tror bara vi sätter hjärtat först.