thehoneycombartchives.blogg.se

Ja vad ska jag skriva. Jag har så dåliga erfarenheter av redovisningar så att jag är allmänt negativ gällande dem är personligen inte speciellt oväntat. Trots vetskapen om att det faktiskt finns något i dessa sammankomster som gynnar min intellektuella utveckling smyger en negativ inställning på mig bakifrån.
En redovisning för mig behöver vara levande och intressant. Den behöver vara i rörelse och berätta en historia. En drömredovisning i mina ögon skulle vara någon slags dans i färger där varje person berättar historien med hela kroppen. Men jag vet att uppskattningen för sådant brukar vara låg då rädslor för att vara annorlunda eller fördomar osv ofta brukar hålla en människa tillbaka och då inte skapa den känsla som behövs. Men jag vet att det här kan vara en fördom, vilket jag hoppas.

Men! Redovisningen för våra arbeten i temat EXIT gjorde ett bra jobb. Att redovisningar är långtråkiga är inget att stoppa under mattan, men jag tror att själva ordet redovisning är så laddat med negativitet att den dödar allt hopp om ett roligt innehåll. Men tack vare en frekvent intressant, rolig och oväntad feedback på varje arbete - från alla inblandade handledare- gjordes det att både lyssningen och opponerandet blev mer intressant och varje arbete öppnades upp och visade nya sidor man själv inte sett.
Även gestaltningarna gjorde sitt. Jag anser att vi alla visade en del av oss själv i sitt arbete och blottade en ärlighet vilket gav redovisningen yttligare en rolighetspoäng.

Uppläggningen med att varje arbete fick 30 minuter var en passande tid. Det gjorde hela proceduren mindre stressfylld vilket jag upplever har en mycket negativ påverkan för ens egen tankegång. Även att tiden var uppdelad mellan korrespondent och opponent gjorde att det blev intressantare och lättare att fokusera för mig som lyssnare.
Dock finns det alltid den återkommande negativa aspekten med redovisningar, och det är att de alltid tar så lång tid och därför hade jag önskat fler pauser. Fem minuter mellan varannan redovisning för en tur utanför dörren hade hjälpt då det var otroligt svårt att fokusera på de två sista redovisningarna.  Det här är inget som gäller för alla då det skiljer sig från person till person hur länge man klarar av att hålla koncentrationen. Men då jag och garanterat ett flertal andra har olika grader av koncentrationssvårigheter skulle det bara ha gjort gott.

Anledningen till att vi redovisade och berättade om våra arbeten var för att lyfta fram fler aspekter ur sin gestaltning. Ni ville ge chansen till oss att utvecklas, ge och få konstruktiv kritik, öva förberedelse samt ett slutskede för handledning och hjälpa oss att se ur fler synvinklar.

Jag var väldigt nöjd med min gestaltning. Den feedback jag fick på mitt träd passade in med vad jag ville höra. Jag vill arbeta utifrån en tydlighet och en direkt ärlighet. Jag vill att när man vid första anblick på min gestaltning ska veta vad det är jag vill säga, och jag skapade det här arbetet för att jag vill väcka frågan för vår egen och personliga roll i symbiosen mellan industrialismen och naturen. Därför förstår jag att det blir svårt för opponenten att ge en feedback som skiljer sig från det syfte jag skapat utifrån. Det negativa med att jag gör så, ger en mindre chans till egen och fri tolkning och därefter en mindre chans till en bred och mångfaldig feedback. Men jag anser att Amanda gjorde ett bra jobb. Amanda har varit med mig under hela resan och vet vad jag tänkt och sett hur jag jobbat.

Men jag är nöjd. Jag vet att det är svårt att skapa helt nya redovisningsformer för en sådan enkel redovisning, men den dagen det kommer hoppas jag att jag får ta del av den. 

En hel gestaltningskurs. Jaja, process. Process. Process. Kritik. Handledning. Hit och dit. Samtidigt ska man fokusera på sitt eget ångestfyllda projekt. På HDK jobbar vi med HELA hjärnan ja. 

Mitt arbete innebär ett träd (utförligt beskrivet i föregående text) som jag valt att kalla för "Rötterna vid mina fötter". Lite kortfattat vad jag vill inspirera med det här verket är att tänka sig för och faktiskt se att jordens praktiskt taget nalkande undergång beror på oss. Det är "vi som tynger ner trädet som håller oss uppe", alltså - tack vare naturen kan vi få ha vår älskade välfärd.
I det stora hela har jag färdats genom en resa som- som alltid har en början och ett slut och den här gången med en go jvla ångestfylld mitten. Processen innebar att först och främst få ordet "exit" slungad i ansiktet och sedan komma på något av det. 
Jag hade tänkt mig att måla en tavla i olja då handledarna gärna trycker på att "under gestaltningsveckorna finns det tid att utforska det man inte kan". Men då en av lärarna påstod att man inte ska se det färdiga resultatet/ bestämma sig redan nu hur det ska se ut, samt drog en fin referens till oljemålningen kände jag bara, Tack. En oljemålning var faktiskt precis vad jag ville göra. Inte nu längre. 

Så jag ändrade mina tankebanor och bytte fil. Lera! det har jag aldrig provat. Jag började med att knyta känslomässiga band till mitt stundande arbete så jag kunde känna att jag faktiskt skapar något jag brinner för (senare fick jag höra att man inte behöver känslomässiga band till sitt arbete vilket jag tycker är total båg). Ur denna fundering föddes mitt världsbärande träd. 
Jag planerade och planerade - fick hitlers ekträd i referens inte bara en gång ( varför ska jag få inspiration från en ek som hitler gav till en idrottare? ) Jag bestämde mig för att använda så lite referenser som möjligt för att enbart skapa inifrån och började köpa lera. Jag trodde jag skulle klara mig på 5 kg. Jo tjena. 

Ur allt det här har jag egentligen inte lärt mig speciellt mycket, eller något som revolutionerat mitt tänkande. Jag visste hur jag funkar i sådana här processer och det är inget jag kan ändra på då jag verkar vara- en som behöver känslomässiga band- till mina skapelser. Men jag kan säga att jag lärt mig att du får plattast lera om den är torr men med tillsatt fukt på ett fuktfritt underlag. Jag lärde mig också att det är väldigt roligt att hålla på i lera och att man behöver ungefär dubbelt så mycket lera än man tror. 12 kg, WEHO. 384 kr på enbart lera. 
Ur själva processarbetet lärde jag känna mig själv yttligare lite till och kan stärka mitt påstående ännu mer att jag arbetar bäst under press. Att jag tycker att handledning är jobbigt då jag anser att det är mitt arbete- om jag vill ha hjälp så är det väl bättre om jag frågar om den och inte tvingas till en stund med kritik jag inte är intresserad av? jag anser också att jag lärt mig att jag hellre studerar 8 timmar om dagen och känner att jag går och lägger mig med lite mer i ryggsäcken varje dag, än att glida runt på en bomullsmatta av fri disponerad tid och valfritt material att skapa något av. 

Jag anser inte att sådana här processarbeten är viktigare än ämnen att läsa om och faktiskt bli bättre på. Jag anser inte att 7 veckor är en rimlig tid att ge till ett processarbete då det är på tok på lång tid. Det är SVÅRT att disponera ett processarbete över 7 veckor när du blir uppmanad att inte se det färdiga resultatet utan "låta det växa fram". Jag anser INTE att ett processarbete är av högre vikt än teknikundervisning. 

Det var en kvinna som sa en gång, någonstans - kanske för länge sedan, eller alldeles nyss. 

"We think we need to do more,
but the strange thing is
we need to do less"

Och det var där det började. 
Jag gjorde som var och varannan dag, scrollade genom facebook utan att egentligen läsa någonting. Varje dag fastnar jag vid försvunna barn. Vid bilder vars motiv föreställer svältande barn vs välfärd. Jag fastnar vid ohälsosamma innehåll som skadar. Jag fastar vid sjukdom. Jag fastnar vid förstörelse. Föruttnelse. Förintelse. Tillslut orkade jag inte mer. Den dagen jag läste den här artikeln om framställningen av vegetabilisk olja och dess negativa biverkningar på omvärlden, var det som att allt föll ner framför mig. Det var som att jag såg världens undergång hända framför mina ögon och jag kunde inte göra något, och jag förstog då att det är vi. Oss. Dom. Jag. Du. Hon. Han. Hen. Alla tillsammans. Det finns ingen som kan vända ryggen till den här gången och säga "det var inte jag". 

Varje dag önskar vi oss något nytt. Varje dag drömmer vi större, längre och högre. ( ja, såklart finns det de som är nöjda med sin tillvaro ) Men vad det än må vara så kommer det från någonstans. Från ditt behov/begär, följer en handling som startar en förstörelse eller en förintelse eller någon form av negativ påverkan (nej jag vet, inte alla behov/begär startar en negativ, det finns såklart positiva också) på någon eller något någonstans i världen. Om det så är av sten förstörs ett berg. Om det så är av trä skövlas en skog. Om det så är av vegetabilisk olja förintas en djurart. Om det så är av läder... ja, du förstår. Men tänk ett steg till. Vart kommer egentligen allt ifrån?

Det jag vill säga,
är sluta.

Bara sluta. 
Säg stopp. 
Hit men inte längre,
jag vill inte se det här. 

Jag vill starta tanken att "jag måste sluta" eller "jag måste lugna ner mig" när det gäller konsumering och begär. Vi måste inte ha mer. Vi måste inte ha fler och definitivt inte större. Jag tror verkligen att om vi bara insåg vad mycket vi egentligen har, hur mycket en vattendroppe faktiskt gör och hur lite vi egentligen behöver för att vara lyckliga (på riktigt och justnu) så skulle ingen må så dåligt, trots att vi har det så bra.
Hur mycket jag än skulle vilja, så kan jag inte bedriva någon slags propaganda för att konsumering är dåligt. Skrika om det negativa i materialism. Industrialism. Jag kan inte propagera för att vi alla ska klä av oss nakna och bo i en hydda i skogen. 

Nej. 
inte det. 

Vi har ett välfärdssamhälle med överflöd av positiva sidor. För att nämna några som jobb, mat, hus, tak, vatten, kläder för vind, kläder för kyla. Vi har startat ett annat slags kretslopp där vi skapat oss oändliga möjligheter och tillgångar. Men det börjar gå för långt. Vi börjar bli blinda av vår välfärd. Vi går lite för långt ut vid stranden så vattnet är lite för högt. Botten är lite för stöm här ute. 
Ägare av företag slutar bry sig om vart deras material kommer ifrån "I dont care what you do, just get it done".  Reglerna tänjs. Läderhandlare blir girigare. Mycket vill bli mer. Litet vill bli större. Samtidigt kämpar andra ägare och chefer hårdare än någonsin för att hålla bibehålla balansen. Tacka gudarna. 


Den tanken jag vill höra när någon åskådar mitt projekt. Den känslan jag vill se pulsera och den handligen jag vill se hända är att vi måste lugna ner oss. Tänka efter, vad vill jag egentligen?
Jag vill att vi ska vända oss inåt och känna efter, vill jag verkligen ha ett par skor till eller försöker jag bara omedvetet fylla något osett tomrum? Behöver jag verkligen bygga om mitt kök, vad är det jag vill åstakomma med det?

Jag vill att vi ska se att det är vårt ansvar att ansvara för vad vårat agerande skapar för konsekvenser. Jag vill att vi ska tänka efter, hur, vad och var påverkar mitt val det?

Kan det till och med vara så,
att ditt eget val,
påverkar dig själv negativt?

Jag vill att vi ska sakta ner.
Tänka efter,
och känna efter.
Vända oss inåt och lyssna på vad som faktiskt är din röst. Din alldeles egna röst. Alltså alldeles egna. Din. Din. Din. Din. Vad känner du när hon säger så? Hur vill du agera när han påstår det? Vilken är din opåverkade och självständiga röst?

Vilken är din
alldeles
första
känsla?


Det jag vill säga är att vi behöver inte så mycket som vi tror bara vi sätter hjärtat först. 

Ja. Okej. 

Något ska ha hänt den här veckan, men min oinspiration fortsätter. Med tanke på att jag har fler än enbart detta projekt up and running ( detta är egentligen ingen ursäkt, men för att lätta på samvetet) så har händelseförloppet inte varit så händelserikt. Jag fick upp min modell i hönsnät och jag fick den halvvägs gjord med lera innan leran tog slut. 


Simpelt, och direkt. 


Men jag tänkte en hel del.

Tanken var att i början göra en hel trädkrona och en hel stad som vilar på en platt skiva. Jag har funderat över hur jag ska kunna få trädets krona att vara så rikt på löv som möjligt utan att det ska ta mig ett år att fästa varje blad på sin plats och faktiskt få lite balans i hela projektet. Eller: en fungerande komposition. 
Så jag bestämde mig för att;

- istället för att bygga staden "uppe på" trädet, kommer den nu att ligga som "i ett halvklot" och pressa ner trädets grenar. Själva händelsen visar hur "staden trycker ner trädet". Detta är en symbol för att industrialismen och materialismens överdrivet snabba accelerering som gör att vi tar mer än vi ger = trädet viker sig. 

Jag har nog namngett den också. 


Human logic. 



Lite sarkastiskt. 

Nu när jag inte var på handledningen fick jag direktiv att prata tillsammans med andra om varderas arbete. Det här sa vi om mitt. 


Det var Lisa och Maja jag hade tillgänliga för deras åsikter. I och med att jag ska göra ett träd, där stommen är i hönsnät, barken av lera och grenarna i enbart lera och ståltråd och jag har svårt att lisa ut hur jag ska göra de små grenarna, kom Lisa med idén att jag kunde använda plast eller trä för att göra dem. Kanske tunna sugrör eller grillpinnar. Maja sa lite skämtsamt att använda plastpinnarna som blir kvar efter klubbor, men jag tyckte faktiskt att det var en bra idé. 

Marken som trädet skall stå på tänkte jag använda konstgräs till- men då jag har en begränsad kassa frågade jag om de hade något billigare alternativ. Maja tänkte att jag kunde sprätta upp - om jag kunde hitta en- en grön trasmassa, och lisa följde efter med att använda redan färdiga badrumsmattor men sprätta om dem. 
Då jag ska göra hus också på ovansidan som jag är lite rädd för att det ska bli tungt, höll de med om att kartong är det bästa materialet, men då jag inte ville ha de naggade kanterna tänkte vi att inklätt och målat frigolit kunde bli bäst. 

Min vision är att staden ska bli så verklighetstrogen som möjligt, så jag kommer alltid att sträva efter att få mina delar att se så riktiga ut som möjligt. Jag vet att jag kommer att måsta ändra på vissa planer allt eftersom, och om det händer kommer jag att vara redo. 

Vi letade också lite referenser tillsammans och det här hittade vi. 

Hittils har det gått ganska trögt. Jag bestämde rätt tidigt vad det var jag ville göra och behövde bena ut i huvudet hur det skulle gå till. 

För mig att inte planera arbetet "och se det klara föremålet" fungerar inte. Jag behöver bygga upp gestaltningen så jag vet vart jag ska. Däremot vet jag att under tiden kommer jag att göra förändringar och även vara beredd på att kanske till och med döda mina såkallade älsklingar. 
Men, varför har det gått så segt?

Jag har inte haft drivet. Kreativiteten har jag haft, och peppen. Men tyvärr ingen sådan okej nu gör jag det här-känsla. Däremot kom den idag.
Under dagens gång har jag byggt stommen till mitt träd med hjälp av hönsnät och sytt fast rötterna i en kartongbit. Imorgon kommer jag att fortsätta att förbättra trädet och ge det grenar. Jag kommer även att ge mig ut på jakt efter något som kan se ut som gräs. 

Jag kan börja med att berätta att jag har insett en hel del. Nyligen såg jag en dokumentär, i den berättar en grupp dansare för sin ledare att det inte fungerar att ha hatt i dansen, den faller av. Jag hade förväntat mig att mannen säger, ja men ta av den då. Men det han gör är att redogöra för dem att om ni blir tillsagda att ha hattarna på er i dansen, så får NI ordna så att de sitter fast. Det är upp till ER att arbeta med ert problem, att söka en lösning hos mig är ren lathet.  Lös det.
Vad gör jag?
jo,
känner mig träffad.

När jag kom hit ville jag veta allt. Jag såg framför mig hur ett smörgåsbord var uppdukat med kunskap. Jag förväntade mig att se framtiden ligga och vänta på mig med öppna armar. Jag hoppades att få tänka ”jaha, så det är såhär det ser ut. Det är alltså det här jag kommer att kunna när jag går ut härifrån” När jag klev in i salen upptäckte jag till min förskräckelse att bordet var tomt och intog försvarsposition.

Jag har klagat och jag har skällt. I min oro har jag irriterat mig o varit ilsken över hur lite jag snabbt dömde att vi skulle få lära oss. Nu inser jag varför smörgåsbordet var tomt. Vi skulle förstå en annan bana. Se ur en ny synvinkel. Vi skulle på eget bevåg fick fylla det med vad vi ville, av vad vi såg som nödvändigt. Där min upptäcktsresa skulle bli min egen och att jag fick springa nere i diket om jag önskade och att det var okej.

I den här kursen har jag förstått att den handlar om vilken typ av lärare man vill vara. Vem man är och vart man är. Att tanken var att för vår egen skull ta reda på vart i vår egen utveckling vi befann oss. Många gånger tyckte jag om upplägget då jag fick ut väldigt mycket av alla workshops. Men jag hade dock ofta svårt att se kopplingen mellan litteraturen, assignmentsen och workshopsen. Jag ansåg att alla tre delar var uppdelade i varsin och gav inte kursen något egentligt flyt. 

Jag anser också att det finns en felaktighet i att inte ha teknikundervisning, eller som jag vill säga – möjlighet till att förbättra alla tekniker, där vi med vårt eget material har en kunnig till hands i en levande konversation(vad jag menar med levande konversation är att om jag har en fråga, skall jag kunna få svar på den då sökandet för svaret fortfarande brinner, alltså inom en kort tid) – och den här åsikten står jag fast vid.
Men vad jag också har insett är att allt är upp till mig själv att ta reda på. När Mattias svarade mig en gång med ”Hur ska jag kunna svara någon som inte ens vet vad den söker?”(omformulerad, men jag minns det så) och det gjorde att min tankebana slog om. Jag känner fortfarande hur jag är i konflikt angående teknikundervisningen- jag vet att det är upp till mig själv, men jag vill ändå ha mer vägledning. Och samtidigt som jag är medveten om att det är något som ligger kvar sen mina föregående skolår, vill jag fortfarande inte släppa den helt. Jag tycker att stoffet kan bli mer och tätare. Det kan ställas högre och tydligare krav och deadlines kan få större betydelse. Jag kände att jag blev otroligt ostimulerad och oinspirerad då vi hade mycket inläsningsdagar och icke obligatoriska seminarier osv. Jag hade önskat att kursen var lite hårdare.


Jag har med hjälp av uppgifterna vi fått, flödesskrivandet och upptäckandet på workshoparna lärt känna mig själv på en helt ny nivå. Precis som ni sa. Jag har kartlagt så mycket och upptäckt vägar jag glömt eller förträngt.
Ackommodering och mediering har fått en helt ny innebörd och blivit något levande. 



Veckoreflektioner
Assignments
Galleriorienteringarna

Workshop
Vecka 7
Vecka 10
Vecka 11

 

Den här boken är en som jag tror alla bildintresserade människor skulle ha stor nytta av. Varför jag väljer att säga bildintresserade är på grund av att jag anser att ordet konst är ett ord som sjunger museum, konsthandlare och ekonomi. Ordet bild är mer skapandet i sig och ger förklaringen till boken en bredare beskrivning. 

Jag spenderade större delen av min gestaltningsvecka i Dalarna, men tack vare det fick jag tillgång till material och hjälpmedel jag inte hade kunnat använda om jag hade varit hemma i Göteborg. 
Jag använde mig av lite råare material i mitt arbete, skinn, trä och stål. Jag trivs att arbeta med dem då jag tycker att alla tre är väldigt stabila och hållbara material på varsitt sätt. 


Det tema jag valde att följa var ärlighet och hållbarhet. Jag vill i min framtid använda mig av gamla- kanske då- utdöda metoder. Jag vill hålla kvar i traditioner och använda material som kräver handarbete, tålamod och vilja. I min framtid och i mitt arbete vill jag arbeta med känsla. Det skall läggas själv och hjärta i allt jag gör, och det är vad jag vill föra vidare. Handarbetet. Det som tar liite längre tid. Det som kräver själ.

Om gamla metoder som handtryckta reklamblad, eller tidningar. Analog fotografering. Handgjorda skinnsadlar. Glasblåsning. Om de försvinner då springer jag in i skogen och gömmer mig. 

 

Här är min video till gestaltningen. Jag har även länkat till orginalscenen. 

MIN --->voilá!
ORGINALET --->Voilaey

I och med att jag inte medverkade på Tisdagens Workshop har jag inget att skriva om den dagen. 

Onsdag
Litteraturesminarie med Rebecka av boken Det kreativa ögat. Rebeckas seminarier är alltid väldigt givande. Att hon är flexibel och möter oss i vart vi är på vår kunskapsnivå och för dagen gör att lärandet blir mer av en dialog istället för monolog. Jag ser upp till henne i min egen roll som framtida lärare. 

Rebecka använde i sin presentation en väldigt bra powerpoint som gjorde att det var lätt att hänga med i vad hon pratade om. Att hon låter vissa bilder hänga kvar, och repeterarar det som sagts tidigare i presentationen gör att lärandet blir mer som en cirkel istället för en fyrkant, man fäller inte ner för nästa vägg utan rullar helatiden. 

Torsdag
Assignment 7 som var innanför min jacka, innanför min jacka, vad finnns?
Jag har gjort det här assignmentet i en video, där jag med hjälp av att klippa scenerna när jag plockar ut saker från min jacka, skapar illusionen av att det finns alldeles för mycket saker där inne för vad som egentligen borde få plats. 

Fredag
Uppstart av gestaltningsveckan tillsammans med Anna. Även hon är en förebild för mig i min lärarroll. I sitt sätt att engagera och inspirera gör att skapandet blir mer flytande. Jag vill veta mer då hon pratar gällande utbildningen och knyter an till konstnärer eller händelser på ett levande sätt. 
Dagen bestod iallafall av ett slags öppnande av det kreativa tänkandet gällande kommande gestaltningsdagar. Vi såg en film om en blind fiskare och skapade våra egna truckerkepsar. Anna belyste att gestaltninens tema var "do it yourself" och berättade vad man kunde tänka på. 

Måndag
Litteraturseminarium av boken Fantasi och kreativitet i barndomen gick vi tillsammans med Camilla igenom Vygotskijs historia, bokens innehåll och en uppgift. 
Varför vi gör det är för att förtydliga, belysa sidor i boken och dela med oss till varandra av vad vi tycker är viktiga delar. Vi alla läser boken på olika sätt och kommer ihåg olika saker, därför är en levande diskussion viktigt. Vi utformade även i grupper lektioner baserade på boken. Det hjälper en att praktisera textinformation så kunskaperna man hämtar ut böcker befästs. 

Tisdag
Med Mattias i gestaltningssalen. Uppgiften var att följa efter människor på stan, se vart du hamnar, stanna där, måla av det du ser samt återgå med några ord om platsen.
Andra momentet var att välja ord från en text, skriva en dikt av dem, flödesskriva och till slut göra ett vykort & skicka iväg det. 
När jag först hörde att vi skulle följa efter okända människor blev jag nervös. Jag är inte mycket för sådana aktiviteter, men när jag väl kom ut gick det bättre än jag trodde. Vi fick chansen att kliva utanför våra komfortzoner, göra något annorlunda och bryta mönster.

Dikt- och flödesskrivningen älskade jag. Att få se sig själv efteråt- att ha skrivit ned känslor och tankar som aldrig får bli ord- är en upplevelse i sig.  Jag antar att det var det hela workshopen handlade om. Att kartlägga sig själv. Jag börjar inse vad den meningen betyder. 

Onsdag
Assigntment 6, som var Förflytta dig från punkt A till B spenderades ute i skogen med de flesta damer från bildklassen. Den mynnade ut i en kort novell inspirerad av Majas fotografier. 
Kändes egentligen precis som Assignment 5. Lite ordbajsad och direkt. Men det blev något bra av det iallafall. 

Fredag
Veckans sokratiska samtal var i regi av Erik och Kristian. De valde att vi skulle diskutera Mocumentaryn I'm still here, baserad på Jaquin Pheonix härjade livsituation. 
I och med allas olika kunskaper kring den här filmen gjorde att diskussionen inte riktigt blev så flytande som den hade kunnat bli. Men att ha sådana samtal, som inte blir som planerat för att sedan prata om det efteråt i postseminariet, gör att vi lär oss och växer. 

Det var i vårens nyvakna solsken som vi gick in i den förtrollade skogen. Bland rumpnissar och enhörningar sprang vi fram och ikapp med varandra; Jag, Maja, Micaela, Lisa, Liana & Amanda. Bredvid oss forsade floden och vi forsade med den. Lukten från fuktig jord, nyutslagna granskott och dagg letade sig in och mjukade upp mitt luktsinne, tog ner mig lite närmare marken och gjorde mina tankar och mina känslor lite lugnare. >> Maja, här kan du bo! << ropade jag, och pekade exalterat på en gammal och skrumpen- vad jag trodde - stubbe. När jag sedan satte mig på huk och kröp ännu lite närmare möttes jag av otaliga och förskräckta blickar. Snabbt ilande de undan, men de små fotsteg och verktyg de använt låg kvar som bevis på deras närvaro. Rumpnissarna fanns och ett glädjerus spred sig under huden på mig som ett litet litet regn av stjärnor. Jag visste det, så jag kröp in, satte mig på huk och sa hejhej. De var fortfarande rädda, Maja försökte fota dem men de påstod att de inte var fotogeniska. 

Vårt äventyr fortsatte. Runt oss strök nyfikna nyvakna rävar omkring. Ekorrarna klängde i träden över våra huvuden och kastade ner resterna från frukosten, små söndergnagda färska kottar studsade på våra huvuden och fastnade i våra hår. Men vädret var alldeles för fint för att bry sig om småsaker.
När solen stigit ungefär fyra centimeter (mätt mellan fingrarna) nådde vi vårat mål. På mossiga och fuktiga stenar släppte vi ut våra sömniga vinterkänslor och dansade, skrattade och hoppade vi ikapp med sjöjungfruarna. De visade vilka stenar som var lösa och vart strömmen var som starkast. >> Nu när vi nått laxforsen, så måste vi ju leta efter berget där himlen når jorden, så som i björnbröder!<< Utbrister Maja, och vi alla stämmer in och springer vidare längs med forsen, ingen tid att förlora. 

Vi sprang över omkullvälta träd, svingade oss i hängmossan och klättrade längsmed klängväxterna. Hararna försökte få oss att tävla med dem, få oss att byta bort våra mysiga stickade mössor. Väl framme vid berget möttes vi av en syn vi inte riktigt väntat oss. Väl uppe på berget hade en vänlig själ byggt sig ett buddhisttempel och hängt vimplar mellan träden >> Det är så fåglarna hade något att dansa lina på << Sa han, och gav oss några tranbär i små handgjorda påsar. Vi tackade så hjärtligt och vände tillbaka, men den här gången en annan väg där branta bergsväggar gjorde att vi fick klättra. Turligt nog hittade Lisa stegar gjorda av pärlplattor så det gick fortare hem. 

 

Denna veckas Hur bestog av två litteraturseminarier, lika många inläsningsdagar samt ett sokratiskt samtal. 
Jag tyckte av böckerna ( Fantasi och kreativitet i barndomen, Vygotskij & Bild en samtalsguide, skolverket ) så var Vygotskij helt klart den jag fick mest utav. Den vidgade synen över hur utveckligen i ett barns liv, och hur det fortsätter att förbli - gjorde min egen utveckling sen barnsben så mycket tydligare. 

Vad,  Litteraturseminarierna var båda givande då vi i grupper fick varsitt kapitel att formulera en fråga av eller en lektion utifrån. Det blir mycket roligare att lära från böcker då man gestaltar innehållet och ger det liv. 

I det sokratiska samtalet pratade vi om hur vi tror disney har påverkat oss, samt när man får kalla sig för konstnär. Ingen av ämnena hade ett skönt flow, då samtalet ibland stannade. Men de resluterade båda i att bli intressanta. 

Veckans varför är, antar jag utifrån mig, att vi skulle då en bredare syn på barn och dess utveckling. Hur vi tydligare ser på bild som ämne samt hur det hanteras. Båda de litterära verken har tydliga beskrivningar och konkretiseringar som gör att vi lättare kan argumentera för vår sak. 

Jag förstog ne. 


Det blev så. Färg. Folk. Emellan. 

Det kom liksom inget annat. Det stod helt still. 
Jag gav dem ändock en liten historia, att de fick stå och se lite sura ut på varandra. 

Som om att färgerna visade på att de har en koppling, eller ett band - men att deras kroppshållning inte alls indikerade på just det. Att vi aldrig får se varandra bara för vad som för ögat är synligt, utan också känna känslan och lyssna på vad som faktiskt finns även fast det kanske är osynligt. Och kanske bara för stunden.

Det här veckan har det -enligt mig- varit pinsamt lite undervisning.

Vi går den här utbildningen för att lära oss och när stoffet i den här kursen är långsamt och slött är det inte konstigt att man blir oinspirerad.

Den här veckan bjöd iallafall på nånting. Tisdagen på workshop + litteraturseminarium. Båda mycket givande, jag gillade när uppgiften var att gestalta något ut boken. 
Jag fick upp ögonen för hur bra det är för minnet att skapa något ur en kunskap. 

Bildanalysen var helt okej. Jag kan inte påstå att jag fick någon aha-upplevelse dock men ett bra tillfälle att påminnas lite. 


Men nej,
jag är inte nöjd med den här kursen hittils. 
Den är alldeles för lat och långsam. 

EMELLAN ALLA MÄNNISKOR OSYNLIGT UTRYMME MED INNEHÅLL, TA TAG OCH SYNLIGGÖR

 

Jag har en månad av total oinspirerat leverne. När jag läser detta assignment får jag inget alls.
Jag antar att efter någon dag kommer jag väl på något. 


Ofta brukar jag tilldela människor färger, ord eller melodier och det är inget jag kan bestämma över. 
Jag kanske använder mig av den delen, som faktiskt råkar vara en del av mig. 


Jag vill bara inte behöva 

liksom

klämma ur mig det. 

Okej. Jag var så frustrerad och irriterad och oinspirerad så jag mediterade. Gud välsigne den som uppfann meditation för åh vilka platser. Fantasin. Att jag inte tänkte på det här. 

Iallafall, jag brukar återvända till en och samma plats när jag mediterar. Jag sitter på en ö, i ett lugnt vatten - men den här gången - i min frustrerade revolt så revolterade även jag inne hos mig själv och hoppade ner i vattnet. 

Jag kan inte riktigt återskapa vad jag såg i mitt huvud, men sådär kändes det. Musiken från Life of Pi gjorde hälften. Färgerna som de använde när valen hoppade över honom måste ha inspirerat mitt undermedvetna för det var just exakt de färgerna. Samma glow. 


Jag försökte återskapa de färgerna, ibland lyckades jag. 
Men kameran förstörde det lite för mig. 



Men jag är nöjd. 

Musiken till detta var det fantastiska soundtracket till Life of Pi. 

mhm. 


Ska jag motionera mig till en plats,
sitta där och försöka se konsten runt mig,
sitta där och mysa ner mig,

sen försvara att jag varit där och dokumentera det? 


Är det vad jag ska lära mig?

Jag förstår inte. 

Det här kommer ju låta lite underligt, jag minns faktiskt inte vad utställningen hette. Men nog minns jag vad den handlade om! 

Vi lever i en materialistisk värld där vi ska vara online och ikapp, ständigt jagande haren och alltid på tå.  Ändock fortsätter våra naturliga instikter att slåss för andra mer grundläggande behov som kärlek, gemenskap och vänskap. Det här tror jag skapar ett innerligt kaos som vi inte kan sätta ord på. Jim Morrison säger att vi skapar en illusion av oss själva, en som vi vill och önskar att vi var som vi förälskar oss i och försvarar. Jag gör inte annat än att håller med. 

Och utställningen handlade om just det. Konsumtion. Om hur vi köper mer, och mer och mer och mer. Om hur vi omformar våra kroppar för andras behov. Om hur vi strävar efter att glänsa inför människor vi inte tycker om och imponera på dem vi inte känner.

Bland annat fanns en tavla med ett rött sträck i mitten.
Längst upp stod texten "Behöver du allt du äger?"
Du fick en orange prick att sätta på valfri sida. 
Den ena stod för ja, den andra för nej. 

Många valde att sätta sin i mitten, på sträcket. 

Materialismens forserande flod sköljer över oss och lämnar ingen blöt och opåverkad. I bilden går Liana genom en gång. Ovanför hennes huvud lyser skärmar som loopar en film med bilder på en halvnaken kvinna, några sjuksköterskor i vita rockar, män i kostymer, kate moss i sin heroin-chic-era och andra bilder som skall ge skenet av hur negativ den materialistiska världen är. Vad jag märkte är att de använder sig av effekter som liknar filmerna från Andra världskriget och Nazityskland. Efter väggen som man får följa står texten "Vem är boven? du som konsument? designerna?". Jag hade svårt att se kopplingen. 

Jag gillade heller inte att de in en del av galleriet ställde ut små bås med saker som representerade vissa decennium t.ex. 50talet, för att minnas och beundra de vackra gamla föremål man trånar efter.  
Sedan när du fortsätter längre in i galleriet så möts du av denna värld som förklarar för dig hur negativ konsumtion är.

Men ändock gillade jag den här utställningen.
Den fick mig att tänka mer på, och stå ännu mer för
min åsikt om att fler saker och mer pengar inte gör mig lyckligare. 

Okej! på måndagen befann jag i Dalarna så jag kan inte påstå att jag fick något utav samtidskonst-presentationen, som jag gärna hade varit på. Men tisdagens workshop fick mig att tänka i lite andra banor. Mattias hade ställt upp en installation som vi roterade runt och tecknade av - vänster hand, höger hand, blunda, 30 sekunder, 5 minuter osv. Han pratade om att "rita ur sig", att stora högar utav papper var som ett tecken på något slags flöde. Om att bestämma sig i teckningen. Att titta först och teckna sen. Att se vad man har framför sig. 
Jag trivdes i att komma ur mina små motiv, med streckade skuggor och konstiga vinklar - till att faktiskt precis som han sa - se, bestämma mig, göra det över hela papperet. Varför mesa? TECKNA, och gör det ordentligt. 

Det var skönt att balla ur lite. 

Assignmentet var det första som jag verkligen kände att det här är en utmaning, och en väldigt bra sådan. Jag har upplevt att undervisningen har varit lite dubbelmoralisk med att vi undervisas med "den enda rätta metoden", men vi ska undervisa i att alla metoder är rätt. Men så kom den här veckans assignment och bröt det mönstret. 
Jag tänkte verkligen. Jag letade känslor och hittade dem på precis rätt ställe utan att jag visste om det. Jag förstog vart jag ska leta för att hitta mina känslor och se dem för vad de är och sedan använda dem. 
Jag växte faktiskt på riktigt den här gången.

Vi har också märkt att under våra sokratiska samtal vill vi aldrig sluta. Jag känner en viss stress att vi alltid slutar 12 och känslan av att vi aldrig riktigt får diskutera klart håller i sig.  Om vi har schemalagt till fyra, varför inte få göra klart? Jag kan påstå att jag blir bättre och bättre på att formulera mina frågor så de blir tydliga, och frångå mina suddiga exemplifieringar. Min tanke blir lite snabbare och jag vågar dela med mig utav mina åsikter mer och mer. 

Jag ska försöka vara ärlig i den här kaotiskt färgglada, känslomässia kaos till skapelsen. 

>>Hur ska jag kunna måla något ur ett känslomässigt kaos?

jag vet inte ens vad jag känner. <<

Det var då det hände. 

En musiker som heter Matt Corby pratar om att vara i samklang med sitt undermedvetna. Vissa människor tror han, är just det mer eller mindre. Att han låter sitt undermedvetna tala när han skriver den musik han gör, där det sedan visar sig att han förklarat precis hur han känner utan att veta om det. 
Så vad är det jag känner? Vad är det mitt undermedvetna försöker säga till mig? 

Det jag hörde precis då den tanken stängde dörren var
Måla ditt kaos. 


Nu bestämde jag mig för att tolka 1,2,3,4 som välj själv hur många gånger det skall upprepas,
och lät också någon annan sjunga åt mig då jag kopplade ihop bilden med den låt jag råkade lyssna på då idén dök upp. 

Nu i efterhand vill jag knappt se åt bilden då den resulterade i att bli väldigt personlig. Vänd ryggen till ljuset tolkade jag som att istället vända mig åt mörkret och se vad som finns där inne. Gör orden tydliga. Förklara vad du ser. Jag ser den väldigt mycket som det vackra virrvarret jag pratade om tidigare, att färgerna och skimret är det känslomässiga kaos som cirkulerar och om att det inte är något dåligt. 

Men så händer det något i mitten. Jag har ingen aning om vad det är, och kan heller inte förklara, men jag känner mig fruktansvärt jagad när jag ser på dem. Jag vill stirra tillbaka honom ner i det vackra hål han kommer ifrån. Vafan är han där för. 

En dag kanske jag vet. 

Oh he got poison in his lungs, and it will become undone
Some sort of freak that feels no pain and walks through fire like it feels like rain

But come on and hold on to that firm belief
That your soul is a'fire and forget your petty crimes now
Hold firm as the raging sea beats at your door
Stay there till you can't you can't take no more now

Min första tanke var performance på en asfalterad gata, 
tecknade ord på min kropp i en rörelse och fokusering på skuggan som faller på marken. 
Den växer nu med lite mer tanke
in i något förvirrat virrvarr utav känslor och tankar

jag vill gå dit in tror jag,

jag vill gå djupare än så.