Veckoreflektion v.7
Okej! på måndagen befann jag i Dalarna så jag kan inte påstå att jag fick något utav samtidskonst-presentationen, som jag gärna hade varit på. Men tisdagens workshop fick mig att tänka i lite andra banor. Mattias hade ställt upp en installation som vi roterade runt och tecknade av - vänster hand, höger hand, blunda, 30 sekunder, 5 minuter osv. Han pratade om att "rita ur sig", att stora högar utav papper var som ett tecken på något slags flöde. Om att bestämma sig i teckningen. Att titta först och teckna sen. Att se vad man har framför sig.
Jag trivdes i att komma ur mina små motiv, med streckade skuggor och konstiga vinklar - till att faktiskt precis som han sa - se, bestämma mig, göra det över hela papperet. Varför mesa? TECKNA, och gör det ordentligt.
Det var skönt att balla ur lite.
Assignmentet var det första som jag verkligen kände att det här är en utmaning, och en väldigt bra sådan. Jag har upplevt att undervisningen har varit lite dubbelmoralisk med att vi undervisas med "den enda rätta metoden", men vi ska undervisa i att alla metoder är rätt. Men så kom den här veckans assignment och bröt det mönstret.
Jag tänkte verkligen. Jag letade känslor och hittade dem på precis rätt ställe utan att jag visste om det. Jag förstog vart jag ska leta för att hitta mina känslor och se dem för vad de är och sedan använda dem.
Jag växte faktiskt på riktigt den här gången.
Vi har också märkt att under våra sokratiska samtal vill vi aldrig sluta. Jag känner en viss stress att vi alltid slutar 12 och känslan av att vi aldrig riktigt får diskutera klart håller i sig. Om vi har schemalagt till fyra, varför inte få göra klart? Jag kan påstå att jag blir bättre och bättre på att formulera mina frågor så de blir tydliga, och frångå mina suddiga exemplifieringar. Min tanke blir lite snabbare och jag vågar dela med mig utav mina åsikter mer och mer.
Jag trivdes i att komma ur mina små motiv, med streckade skuggor och konstiga vinklar - till att faktiskt precis som han sa - se, bestämma mig, göra det över hela papperet. Varför mesa? TECKNA, och gör det ordentligt.
Det var skönt att balla ur lite.
Assignmentet var det första som jag verkligen kände att det här är en utmaning, och en väldigt bra sådan. Jag har upplevt att undervisningen har varit lite dubbelmoralisk med att vi undervisas med "den enda rätta metoden", men vi ska undervisa i att alla metoder är rätt. Men så kom den här veckans assignment och bröt det mönstret.
Jag tänkte verkligen. Jag letade känslor och hittade dem på precis rätt ställe utan att jag visste om det. Jag förstog vart jag ska leta för att hitta mina känslor och se dem för vad de är och sedan använda dem.
Jag växte faktiskt på riktigt den här gången.
Vi har också märkt att under våra sokratiska samtal vill vi aldrig sluta. Jag känner en viss stress att vi alltid slutar 12 och känslan av att vi aldrig riktigt får diskutera klart håller i sig. Om vi har schemalagt till fyra, varför inte få göra klart? Jag kan påstå att jag blir bättre och bättre på att formulera mina frågor så de blir tydliga, och frångå mina suddiga exemplifieringar. Min tanke blir lite snabbare och jag vågar dela med mig utav mina åsikter mer och mer.
