thehoneycombartchives.blogg.se

Jag kan börja med att berätta att jag har insett en hel del. Nyligen såg jag en dokumentär, i den berättar en grupp dansare för sin ledare att det inte fungerar att ha hatt i dansen, den faller av. Jag hade förväntat mig att mannen säger, ja men ta av den då. Men det han gör är att redogöra för dem att om ni blir tillsagda att ha hattarna på er i dansen, så får NI ordna så att de sitter fast. Det är upp till ER att arbeta med ert problem, att söka en lösning hos mig är ren lathet.  Lös det.
Vad gör jag?
jo,
känner mig träffad.

När jag kom hit ville jag veta allt. Jag såg framför mig hur ett smörgåsbord var uppdukat med kunskap. Jag förväntade mig att se framtiden ligga och vänta på mig med öppna armar. Jag hoppades att få tänka ”jaha, så det är såhär det ser ut. Det är alltså det här jag kommer att kunna när jag går ut härifrån” När jag klev in i salen upptäckte jag till min förskräckelse att bordet var tomt och intog försvarsposition.

Jag har klagat och jag har skällt. I min oro har jag irriterat mig o varit ilsken över hur lite jag snabbt dömde att vi skulle få lära oss. Nu inser jag varför smörgåsbordet var tomt. Vi skulle förstå en annan bana. Se ur en ny synvinkel. Vi skulle på eget bevåg fick fylla det med vad vi ville, av vad vi såg som nödvändigt. Där min upptäcktsresa skulle bli min egen och att jag fick springa nere i diket om jag önskade och att det var okej.

I den här kursen har jag förstått att den handlar om vilken typ av lärare man vill vara. Vem man är och vart man är. Att tanken var att för vår egen skull ta reda på vart i vår egen utveckling vi befann oss. Många gånger tyckte jag om upplägget då jag fick ut väldigt mycket av alla workshops. Men jag hade dock ofta svårt att se kopplingen mellan litteraturen, assignmentsen och workshopsen. Jag ansåg att alla tre delar var uppdelade i varsin och gav inte kursen något egentligt flyt. 

Jag anser också att det finns en felaktighet i att inte ha teknikundervisning, eller som jag vill säga – möjlighet till att förbättra alla tekniker, där vi med vårt eget material har en kunnig till hands i en levande konversation(vad jag menar med levande konversation är att om jag har en fråga, skall jag kunna få svar på den då sökandet för svaret fortfarande brinner, alltså inom en kort tid) – och den här åsikten står jag fast vid.
Men vad jag också har insett är att allt är upp till mig själv att ta reda på. När Mattias svarade mig en gång med ”Hur ska jag kunna svara någon som inte ens vet vad den söker?”(omformulerad, men jag minns det så) och det gjorde att min tankebana slog om. Jag känner fortfarande hur jag är i konflikt angående teknikundervisningen- jag vet att det är upp till mig själv, men jag vill ändå ha mer vägledning. Och samtidigt som jag är medveten om att det är något som ligger kvar sen mina föregående skolår, vill jag fortfarande inte släppa den helt. Jag tycker att stoffet kan bli mer och tätare. Det kan ställas högre och tydligare krav och deadlines kan få större betydelse. Jag kände att jag blev otroligt ostimulerad och oinspirerad då vi hade mycket inläsningsdagar och icke obligatoriska seminarier osv. Jag hade önskat att kursen var lite hårdare.


Jag har med hjälp av uppgifterna vi fått, flödesskrivandet och upptäckandet på workshoparna lärt känna mig själv på en helt ny nivå. Precis som ni sa. Jag har kartlagt så mycket och upptäckt vägar jag glömt eller förträngt.
Ackommodering och mediering har fått en helt ny innebörd och blivit något levande. 



Veckoreflektioner
Assignments
Galleriorienteringarna

Workshop
Vecka 7
Vecka 10
Vecka 11

 

Den här boken är en som jag tror alla bildintresserade människor skulle ha stor nytta av. Varför jag väljer att säga bildintresserade är på grund av att jag anser att ordet konst är ett ord som sjunger museum, konsthandlare och ekonomi. Ordet bild är mer skapandet i sig och ger förklaringen till boken en bredare beskrivning. 

Jag spenderade större delen av min gestaltningsvecka i Dalarna, men tack vare det fick jag tillgång till material och hjälpmedel jag inte hade kunnat använda om jag hade varit hemma i Göteborg. 
Jag använde mig av lite råare material i mitt arbete, skinn, trä och stål. Jag trivs att arbeta med dem då jag tycker att alla tre är väldigt stabila och hållbara material på varsitt sätt. 


Det tema jag valde att följa var ärlighet och hållbarhet. Jag vill i min framtid använda mig av gamla- kanske då- utdöda metoder. Jag vill hålla kvar i traditioner och använda material som kräver handarbete, tålamod och vilja. I min framtid och i mitt arbete vill jag arbeta med känsla. Det skall läggas själv och hjärta i allt jag gör, och det är vad jag vill föra vidare. Handarbetet. Det som tar liite längre tid. Det som kräver själ.

Om gamla metoder som handtryckta reklamblad, eller tidningar. Analog fotografering. Handgjorda skinnsadlar. Glasblåsning. Om de försvinner då springer jag in i skogen och gömmer mig. 

 

Här är min video till gestaltningen. Jag har även länkat till orginalscenen. 

MIN --->voilá!
ORGINALET --->Voilaey

I och med att jag inte medverkade på Tisdagens Workshop har jag inget att skriva om den dagen. 

Onsdag
Litteraturesminarie med Rebecka av boken Det kreativa ögat. Rebeckas seminarier är alltid väldigt givande. Att hon är flexibel och möter oss i vart vi är på vår kunskapsnivå och för dagen gör att lärandet blir mer av en dialog istället för monolog. Jag ser upp till henne i min egen roll som framtida lärare. 

Rebecka använde i sin presentation en väldigt bra powerpoint som gjorde att det var lätt att hänga med i vad hon pratade om. Att hon låter vissa bilder hänga kvar, och repeterarar det som sagts tidigare i presentationen gör att lärandet blir mer som en cirkel istället för en fyrkant, man fäller inte ner för nästa vägg utan rullar helatiden. 

Torsdag
Assignment 7 som var innanför min jacka, innanför min jacka, vad finnns?
Jag har gjort det här assignmentet i en video, där jag med hjälp av att klippa scenerna när jag plockar ut saker från min jacka, skapar illusionen av att det finns alldeles för mycket saker där inne för vad som egentligen borde få plats. 

Fredag
Uppstart av gestaltningsveckan tillsammans med Anna. Även hon är en förebild för mig i min lärarroll. I sitt sätt att engagera och inspirera gör att skapandet blir mer flytande. Jag vill veta mer då hon pratar gällande utbildningen och knyter an till konstnärer eller händelser på ett levande sätt. 
Dagen bestod iallafall av ett slags öppnande av det kreativa tänkandet gällande kommande gestaltningsdagar. Vi såg en film om en blind fiskare och skapade våra egna truckerkepsar. Anna belyste att gestaltninens tema var "do it yourself" och berättade vad man kunde tänka på. 

Måndag
Litteraturseminarium av boken Fantasi och kreativitet i barndomen gick vi tillsammans med Camilla igenom Vygotskijs historia, bokens innehåll och en uppgift. 
Varför vi gör det är för att förtydliga, belysa sidor i boken och dela med oss till varandra av vad vi tycker är viktiga delar. Vi alla läser boken på olika sätt och kommer ihåg olika saker, därför är en levande diskussion viktigt. Vi utformade även i grupper lektioner baserade på boken. Det hjälper en att praktisera textinformation så kunskaperna man hämtar ut böcker befästs. 

Tisdag
Med Mattias i gestaltningssalen. Uppgiften var att följa efter människor på stan, se vart du hamnar, stanna där, måla av det du ser samt återgå med några ord om platsen.
Andra momentet var att välja ord från en text, skriva en dikt av dem, flödesskriva och till slut göra ett vykort & skicka iväg det. 
När jag först hörde att vi skulle följa efter okända människor blev jag nervös. Jag är inte mycket för sådana aktiviteter, men när jag väl kom ut gick det bättre än jag trodde. Vi fick chansen att kliva utanför våra komfortzoner, göra något annorlunda och bryta mönster.

Dikt- och flödesskrivningen älskade jag. Att få se sig själv efteråt- att ha skrivit ned känslor och tankar som aldrig får bli ord- är en upplevelse i sig.  Jag antar att det var det hela workshopen handlade om. Att kartlägga sig själv. Jag börjar inse vad den meningen betyder. 

Onsdag
Assigntment 6, som var Förflytta dig från punkt A till B spenderades ute i skogen med de flesta damer från bildklassen. Den mynnade ut i en kort novell inspirerad av Majas fotografier. 
Kändes egentligen precis som Assignment 5. Lite ordbajsad och direkt. Men det blev något bra av det iallafall. 

Fredag
Veckans sokratiska samtal var i regi av Erik och Kristian. De valde att vi skulle diskutera Mocumentaryn I'm still here, baserad på Jaquin Pheonix härjade livsituation. 
I och med allas olika kunskaper kring den här filmen gjorde att diskussionen inte riktigt blev så flytande som den hade kunnat bli. Men att ha sådana samtal, som inte blir som planerat för att sedan prata om det efteråt i postseminariet, gör att vi lär oss och växer. 

Det var i vårens nyvakna solsken som vi gick in i den förtrollade skogen. Bland rumpnissar och enhörningar sprang vi fram och ikapp med varandra; Jag, Maja, Micaela, Lisa, Liana & Amanda. Bredvid oss forsade floden och vi forsade med den. Lukten från fuktig jord, nyutslagna granskott och dagg letade sig in och mjukade upp mitt luktsinne, tog ner mig lite närmare marken och gjorde mina tankar och mina känslor lite lugnare. >> Maja, här kan du bo! << ropade jag, och pekade exalterat på en gammal och skrumpen- vad jag trodde - stubbe. När jag sedan satte mig på huk och kröp ännu lite närmare möttes jag av otaliga och förskräckta blickar. Snabbt ilande de undan, men de små fotsteg och verktyg de använt låg kvar som bevis på deras närvaro. Rumpnissarna fanns och ett glädjerus spred sig under huden på mig som ett litet litet regn av stjärnor. Jag visste det, så jag kröp in, satte mig på huk och sa hejhej. De var fortfarande rädda, Maja försökte fota dem men de påstod att de inte var fotogeniska. 

Vårt äventyr fortsatte. Runt oss strök nyfikna nyvakna rävar omkring. Ekorrarna klängde i träden över våra huvuden och kastade ner resterna från frukosten, små söndergnagda färska kottar studsade på våra huvuden och fastnade i våra hår. Men vädret var alldeles för fint för att bry sig om småsaker.
När solen stigit ungefär fyra centimeter (mätt mellan fingrarna) nådde vi vårat mål. På mossiga och fuktiga stenar släppte vi ut våra sömniga vinterkänslor och dansade, skrattade och hoppade vi ikapp med sjöjungfruarna. De visade vilka stenar som var lösa och vart strömmen var som starkast. >> Nu när vi nått laxforsen, så måste vi ju leta efter berget där himlen når jorden, så som i björnbröder!<< Utbrister Maja, och vi alla stämmer in och springer vidare längs med forsen, ingen tid att förlora. 

Vi sprang över omkullvälta träd, svingade oss i hängmossan och klättrade längsmed klängväxterna. Hararna försökte få oss att tävla med dem, få oss att byta bort våra mysiga stickade mössor. Väl framme vid berget möttes vi av en syn vi inte riktigt väntat oss. Väl uppe på berget hade en vänlig själ byggt sig ett buddhisttempel och hängt vimplar mellan träden >> Det är så fåglarna hade något att dansa lina på << Sa han, och gav oss några tranbär i små handgjorda påsar. Vi tackade så hjärtligt och vände tillbaka, men den här gången en annan väg där branta bergsväggar gjorde att vi fick klättra. Turligt nog hittade Lisa stegar gjorda av pärlplattor så det gick fortare hem. 

 

Denna veckas Hur bestog av två litteraturseminarier, lika många inläsningsdagar samt ett sokratiskt samtal. 
Jag tyckte av böckerna ( Fantasi och kreativitet i barndomen, Vygotskij & Bild en samtalsguide, skolverket ) så var Vygotskij helt klart den jag fick mest utav. Den vidgade synen över hur utveckligen i ett barns liv, och hur det fortsätter att förbli - gjorde min egen utveckling sen barnsben så mycket tydligare. 

Vad,  Litteraturseminarierna var båda givande då vi i grupper fick varsitt kapitel att formulera en fråga av eller en lektion utifrån. Det blir mycket roligare att lära från böcker då man gestaltar innehållet och ger det liv. 

I det sokratiska samtalet pratade vi om hur vi tror disney har påverkat oss, samt när man får kalla sig för konstnär. Ingen av ämnena hade ett skönt flow, då samtalet ibland stannade. Men de resluterade båda i att bli intressanta. 

Veckans varför är, antar jag utifrån mig, att vi skulle då en bredare syn på barn och dess utveckling. Hur vi tydligare ser på bild som ämne samt hur det hanteras. Båda de litterära verken har tydliga beskrivningar och konkretiseringar som gör att vi lättare kan argumentera för vår sak.