thehoneycombartchives.blogg.se

The Honeycomb Artchives.

Reflekterandet över Slutredovisningen

Publicerad 2013-05-23 15:35:04 i Verbaliserat,

Ja vad ska jag skriva. Jag har så dåliga erfarenheter av redovisningar så att jag är allmänt negativ gällande dem är personligen inte speciellt oväntat. Trots vetskapen om att det faktiskt finns något i dessa sammankomster som gynnar min intellektuella utveckling smyger en negativ inställning på mig bakifrån.
En redovisning för mig behöver vara levande och intressant. Den behöver vara i rörelse och berätta en historia. En drömredovisning i mina ögon skulle vara någon slags dans i färger där varje person berättar historien med hela kroppen. Men jag vet att uppskattningen för sådant brukar vara låg då rädslor för att vara annorlunda eller fördomar osv ofta brukar hålla en människa tillbaka och då inte skapa den känsla som behövs. Men jag vet att det här kan vara en fördom, vilket jag hoppas.

Men! Redovisningen för våra arbeten i temat EXIT gjorde ett bra jobb. Att redovisningar är långtråkiga är inget att stoppa under mattan, men jag tror att själva ordet redovisning är så laddat med negativitet att den dödar allt hopp om ett roligt innehåll. Men tack vare en frekvent intressant, rolig och oväntad feedback på varje arbete - från alla inblandade handledare- gjordes det att både lyssningen och opponerandet blev mer intressant och varje arbete öppnades upp och visade nya sidor man själv inte sett.
Även gestaltningarna gjorde sitt. Jag anser att vi alla visade en del av oss själv i sitt arbete och blottade en ärlighet vilket gav redovisningen yttligare en rolighetspoäng.

Uppläggningen med att varje arbete fick 30 minuter var en passande tid. Det gjorde hela proceduren mindre stressfylld vilket jag upplever har en mycket negativ påverkan för ens egen tankegång. Även att tiden var uppdelad mellan korrespondent och opponent gjorde att det blev intressantare och lättare att fokusera för mig som lyssnare.
Dock finns det alltid den återkommande negativa aspekten med redovisningar, och det är att de alltid tar så lång tid och därför hade jag önskat fler pauser. Fem minuter mellan varannan redovisning för en tur utanför dörren hade hjälpt då det var otroligt svårt att fokusera på de två sista redovisningarna.  Det här är inget som gäller för alla då det skiljer sig från person till person hur länge man klarar av att hålla koncentrationen. Men då jag och garanterat ett flertal andra har olika grader av koncentrationssvårigheter skulle det bara ha gjort gott.

Anledningen till att vi redovisade och berättade om våra arbeten var för att lyfta fram fler aspekter ur sin gestaltning. Ni ville ge chansen till oss att utvecklas, ge och få konstruktiv kritik, öva förberedelse samt ett slutskede för handledning och hjälpa oss att se ur fler synvinklar.

Jag var väldigt nöjd med min gestaltning. Den feedback jag fick på mitt träd passade in med vad jag ville höra. Jag vill arbeta utifrån en tydlighet och en direkt ärlighet. Jag vill att när man vid första anblick på min gestaltning ska veta vad det är jag vill säga, och jag skapade det här arbetet för att jag vill väcka frågan för vår egen och personliga roll i symbiosen mellan industrialismen och naturen. Därför förstår jag att det blir svårt för opponenten att ge en feedback som skiljer sig från det syfte jag skapat utifrån. Det negativa med att jag gör så, ger en mindre chans till egen och fri tolkning och därefter en mindre chans till en bred och mångfaldig feedback. Men jag anser att Amanda gjorde ett bra jobb. Amanda har varit med mig under hela resan och vet vad jag tänkt och sett hur jag jobbat.

Men jag är nöjd. Jag vet att det är svårt att skapa helt nya redovisningsformer för en sådan enkel redovisning, men den dagen det kommer hoppas jag att jag får ta del av den. 

Slutreflektion

Publicerad 2013-05-14 22:51:36 i Verbaliserat,

En hel gestaltningskurs. Jaja, process. Process. Process. Kritik. Handledning. Hit och dit. Samtidigt ska man fokusera på sitt eget ångestfyllda projekt. På HDK jobbar vi med HELA hjärnan ja. 

Mitt arbete innebär ett träd (utförligt beskrivet i föregående text) som jag valt att kalla för "Rötterna vid mina fötter". Lite kortfattat vad jag vill inspirera med det här verket är att tänka sig för och faktiskt se att jordens praktiskt taget nalkande undergång beror på oss. Det är "vi som tynger ner trädet som håller oss uppe", alltså - tack vare naturen kan vi få ha vår älskade välfärd.
I det stora hela har jag färdats genom en resa som- som alltid har en början och ett slut och den här gången med en go jvla ångestfylld mitten. Processen innebar att först och främst få ordet "exit" slungad i ansiktet och sedan komma på något av det. 
Jag hade tänkt mig att måla en tavla i olja då handledarna gärna trycker på att "under gestaltningsveckorna finns det tid att utforska det man inte kan". Men då en av lärarna påstod att man inte ska se det färdiga resultatet/ bestämma sig redan nu hur det ska se ut, samt drog en fin referens till oljemålningen kände jag bara, Tack. En oljemålning var faktiskt precis vad jag ville göra. Inte nu längre. 

Så jag ändrade mina tankebanor och bytte fil. Lera! det har jag aldrig provat. Jag började med att knyta känslomässiga band till mitt stundande arbete så jag kunde känna att jag faktiskt skapar något jag brinner för (senare fick jag höra att man inte behöver känslomässiga band till sitt arbete vilket jag tycker är total båg). Ur denna fundering föddes mitt världsbärande träd. 
Jag planerade och planerade - fick hitlers ekträd i referens inte bara en gång ( varför ska jag få inspiration från en ek som hitler gav till en idrottare? ) Jag bestämde mig för att använda så lite referenser som möjligt för att enbart skapa inifrån och började köpa lera. Jag trodde jag skulle klara mig på 5 kg. Jo tjena. 

Ur allt det här har jag egentligen inte lärt mig speciellt mycket, eller något som revolutionerat mitt tänkande. Jag visste hur jag funkar i sådana här processer och det är inget jag kan ändra på då jag verkar vara- en som behöver känslomässiga band- till mina skapelser. Men jag kan säga att jag lärt mig att du får plattast lera om den är torr men med tillsatt fukt på ett fuktfritt underlag. Jag lärde mig också att det är väldigt roligt att hålla på i lera och att man behöver ungefär dubbelt så mycket lera än man tror. 12 kg, WEHO. 384 kr på enbart lera. 
Ur själva processarbetet lärde jag känna mig själv yttligare lite till och kan stärka mitt påstående ännu mer att jag arbetar bäst under press. Att jag tycker att handledning är jobbigt då jag anser att det är mitt arbete- om jag vill ha hjälp så är det väl bättre om jag frågar om den och inte tvingas till en stund med kritik jag inte är intresserad av? jag anser också att jag lärt mig att jag hellre studerar 8 timmar om dagen och känner att jag går och lägger mig med lite mer i ryggsäcken varje dag, än att glida runt på en bomullsmatta av fri disponerad tid och valfritt material att skapa något av. 

Jag anser inte att sådana här processarbeten är viktigare än ämnen att läsa om och faktiskt bli bättre på. Jag anser inte att 7 veckor är en rimlig tid att ge till ett processarbete då det är på tok på lång tid. Det är SVÅRT att disponera ett processarbete över 7 veckor när du blir uppmanad att inte se det färdiga resultatet utan "låta det växa fram". Jag anser INTE att ett processarbete är av högre vikt än teknikundervisning. 

Vad jag vill säga med min gestaltning.

Publicerad 2013-05-07 23:49:00 i Verbaliserat,

Det var en kvinna som sa en gång, någonstans - kanske för länge sedan, eller alldeles nyss. 

"We think we need to do more,
but the strange thing is
we need to do less"

Och det var där det började. 
Jag gjorde som var och varannan dag, scrollade genom facebook utan att egentligen läsa någonting. Varje dag fastnar jag vid försvunna barn. Vid bilder vars motiv föreställer svältande barn vs välfärd. Jag fastnar vid ohälsosamma innehåll som skadar. Jag fastar vid sjukdom. Jag fastnar vid förstörelse. Föruttnelse. Förintelse. Tillslut orkade jag inte mer. Den dagen jag läste den här artikeln om framställningen av vegetabilisk olja och dess negativa biverkningar på omvärlden, var det som att allt föll ner framför mig. Det var som att jag såg världens undergång hända framför mina ögon och jag kunde inte göra något, och jag förstog då att det är vi. Oss. Dom. Jag. Du. Hon. Han. Hen. Alla tillsammans. Det finns ingen som kan vända ryggen till den här gången och säga "det var inte jag". 

Varje dag önskar vi oss något nytt. Varje dag drömmer vi större, längre och högre. ( ja, såklart finns det de som är nöjda med sin tillvaro ) Men vad det än må vara så kommer det från någonstans. Från ditt behov/begär, följer en handling som startar en förstörelse eller en förintelse eller någon form av negativ påverkan (nej jag vet, inte alla behov/begär startar en negativ, det finns såklart positiva också) på någon eller något någonstans i världen. Om det så är av sten förstörs ett berg. Om det så är av trä skövlas en skog. Om det så är av vegetabilisk olja förintas en djurart. Om det så är av läder... ja, du förstår. Men tänk ett steg till. Vart kommer egentligen allt ifrån?

Det jag vill säga,
är sluta.

Bara sluta. 
Säg stopp. 
Hit men inte längre,
jag vill inte se det här. 

Jag vill starta tanken att "jag måste sluta" eller "jag måste lugna ner mig" när det gäller konsumering och begär. Vi måste inte ha mer. Vi måste inte ha fler och definitivt inte större. Jag tror verkligen att om vi bara insåg vad mycket vi egentligen har, hur mycket en vattendroppe faktiskt gör och hur lite vi egentligen behöver för att vara lyckliga (på riktigt och justnu) så skulle ingen må så dåligt, trots att vi har det så bra.
Hur mycket jag än skulle vilja, så kan jag inte bedriva någon slags propaganda för att konsumering är dåligt. Skrika om det negativa i materialism. Industrialism. Jag kan inte propagera för att vi alla ska klä av oss nakna och bo i en hydda i skogen. 

Nej. 
inte det. 

Vi har ett välfärdssamhälle med överflöd av positiva sidor. För att nämna några som jobb, mat, hus, tak, vatten, kläder för vind, kläder för kyla. Vi har startat ett annat slags kretslopp där vi skapat oss oändliga möjligheter och tillgångar. Men det börjar gå för långt. Vi börjar bli blinda av vår välfärd. Vi går lite för långt ut vid stranden så vattnet är lite för högt. Botten är lite för stöm här ute. 
Ägare av företag slutar bry sig om vart deras material kommer ifrån "I dont care what you do, just get it done".  Reglerna tänjs. Läderhandlare blir girigare. Mycket vill bli mer. Litet vill bli större. Samtidigt kämpar andra ägare och chefer hårdare än någonsin för att hålla bibehålla balansen. Tacka gudarna. 


Den tanken jag vill höra när någon åskådar mitt projekt. Den känslan jag vill se pulsera och den handligen jag vill se hända är att vi måste lugna ner oss. Tänka efter, vad vill jag egentligen?
Jag vill att vi ska vända oss inåt och känna efter, vill jag verkligen ha ett par skor till eller försöker jag bara omedvetet fylla något osett tomrum? Behöver jag verkligen bygga om mitt kök, vad är det jag vill åstakomma med det?
Jag vill att vi ska se att det är vårt ansvar att ansvara för vad vårat agerande skapar för konsekvenser. Jag vill att vi ska tänka efter, hur, vad och var påverkar mitt val det?

Kan det till och med vara så,
att ditt eget val,
påverkar dig själv negativt?

Jag vill att vi ska sakta ner.
Tänka efter,
och känna efter.
Vända oss inåt och lyssna på vad som faktiskt är din röst. Din alldeles egna röst. Alltså alldeles egna. Din. Din. Din. Din. Vad känner du när hon säger så? Hur vill du agera när han påstår det? Vilken är din opåverkade och självständiga röst?

Vilken är din
alldeles
första
känsla?


Det jag vill säga är att vi behöver inte så mycket som vi tror bara vi sätter hjärtat först. 





Processlogg v. 16

Publicerad 2013-04-17 21:56:49 i Verbaliserat,

Ja. Okej. 

Något ska ha hänt den här veckan, men min oinspiration fortsätter. Med tanke på att jag har fler än enbart detta projekt up and running ( detta är egentligen ingen ursäkt, men för att lätta på samvetet) så har händelseförloppet inte varit så händelserikt. Jag fick upp min modell i hönsnät och jag fick den halvvägs gjord med lera innan leran tog slut. 


Simpelt, och direkt. 


Men jag tänkte en hel del.

Tanken var att i början göra en hel trädkrona och en hel stad som vilar på en platt skiva. Jag har funderat över hur jag ska kunna få trädets krona att vara så rikt på löv som möjligt utan att det ska ta mig ett år att fästa varje blad på sin plats och faktiskt få lite balans i hela projektet. Eller: en fungerande komposition. 
Så jag bestämde mig för att;

- istället för att bygga staden "uppe på" trädet, kommer den nu att ligga som "i ett halvklot" och pressa ner trädets grenar. Själva händelsen visar hur "staden trycker ner trädet". Detta är en symbol för att industrialismen och materialismens överdrivet snabba accelerering som gör att vi tar mer än vi ger = trädet viker sig. 



Jag har nog namngett den också. 


Human logic. 



Lite sarkastiskt. 

Text pga Frånvaro på Handledningen 11/4

Publicerad 2013-04-12 16:08:00 i Verbaliserat,

Nu när jag inte var på handledningen fick jag direktiv att prata tillsammans med andra om varderas arbete. Det här sa vi om mitt. 


Det var Lisa och Maja jag hade tillgänliga för deras åsikter. I och med att jag ska göra ett träd, där stommen är i hönsnät, barken av lera och grenarna i enbart lera och ståltråd och jag har svårt att lisa ut hur jag ska göra de små grenarna, kom Lisa med idén att jag kunde använda plast eller trä för att göra dem. Kanske tunna sugrör eller grillpinnar. Maja sa lite skämtsamt att använda plastpinnarna som blir kvar efter klubbor, men jag tyckte faktiskt att det var en bra idé. 

Marken som trädet skall stå på tänkte jag använda konstgräs till- men då jag har en begränsad kassa frågade jag om de hade något billigare alternativ. Maja tänkte att jag kunde sprätta upp - om jag kunde hitta en- en grön trasmassa, och lisa följde efter med att använda redan färdiga badrumsmattor men sprätta om dem. 
Då jag ska göra hus också på ovansidan som jag är lite rädd för att det ska bli tungt, höll de med om att kartong är det bästa materialet, men då jag inte ville ha de naggade kanterna tänkte vi att inklätt och målat frigolit kunde bli bäst. 

Min vision är att staden ska bli så verklighetstrogen som möjligt, så jag kommer alltid att sträva efter att få mina delar att se så riktiga ut som möjligt. Jag vet att jag kommer att måsta ändra på vissa planer allt eftersom, och om det händer kommer jag att vara redo. 

Vi letade också lite referenser tillsammans och det här hittade vi. 

Logg Onsdag 10 april

Publicerad 2013-04-10 20:55:00 i Verbaliserat,

Hittils har det gått ganska trögt. Jag bestämde rätt tidigt vad det var jag ville göra och behövde bena ut i huvudet hur det skulle gå till. 

För mig att inte planera arbetet "och se det klara föremålet" fungerar inte. Jag behöver bygga upp gestaltningen så jag vet vart jag ska. Däremot vet jag att under tiden kommer jag att göra förändringar och även vara beredd på att kanske till och med döda mina såkallade älsklingar. 
Men, varför har det gått så segt?

Jag har inte haft drivet. Kreativiteten har jag haft, och peppen. Men tyvärr ingen sådan okej nu gör jag det här-känsla. Däremot kom den idag.
Under dagens gång har jag byggt stommen till mitt träd med hjälp av hönsnät och sytt fast rötterna i en kartongbit. Imorgon kommer jag att fortsätta att förbättra trädet och ge det grenar. Jag kommer även att ge mig ut på jakt efter något som kan se ut som gräs. 



Kursutvärdering

Publicerad 2013-03-29 11:58:00 i Verbaliserat,

Jag kan börja med att berätta att jag har insett en hel del. Nyligen såg jag en dokumentär, i den berättar en grupp dansare för sin ledare att det inte fungerar att ha hatt i dansen, den faller av. Jag hade förväntat mig att mannen säger, ja men ta av den då. Men det han gör är att redogöra för dem att om ni blir tillsagda att ha hattarna på er i dansen, så får NI ordna så att de sitter fast. Det är upp till ER att arbeta med ert problem, att söka en lösning hos mig är ren lathet.  Lös det.
Vad gör jag?
jo,
känner mig träffad.

När jag kom hit ville jag veta allt. Jag såg framför mig hur ett smörgåsbord var uppdukat med kunskap. Jag förväntade mig att se framtiden ligga och vänta på mig med öppna armar. Jag hoppades att få tänka ”jaha, så det är såhär det ser ut. Det är alltså det här jag kommer att kunna när jag går ut härifrån” När jag klev in i salen upptäckte jag till min förskräckelse att bordet var tomt och intog försvarsposition.

Jag har klagat och jag har skällt. I min oro har jag irriterat mig o varit ilsken över hur lite jag snabbt dömde att vi skulle få lära oss. Nu inser jag varför smörgåsbordet var tomt. Vi skulle förstå en annan bana. Se ur en ny synvinkel. Vi skulle på eget bevåg fick fylla det med vad vi ville, av vad vi såg som nödvändigt. Där min upptäcktsresa skulle bli min egen och att jag fick springa nere i diket om jag önskade och att det var okej.

I den här kursen har jag förstått att den handlar om vilken typ av lärare man vill vara. Vem man är och vart man är. Att tanken var att för vår egen skull ta reda på vart i vår egen utveckling vi befann oss. Många gånger tyckte jag om upplägget då jag fick ut väldigt mycket av alla workshops. Men jag hade dock ofta svårt att se kopplingen mellan litteraturen, assignmentsen och workshopsen. Jag ansåg att alla tre delar var uppdelade i varsin och gav inte kursen något egentligt flyt. 

Jag anser också att det finns en felaktighet i att inte ha teknikundervisning, eller som jag vill säga – möjlighet till att förbättra alla tekniker, där vi med vårt eget material har en kunnig till hands i en levande konversation(vad jag menar med levande konversation är att om jag har en fråga, skall jag kunna få svar på den då sökandet för svaret fortfarande brinner, alltså inom en kort tid) – och den här åsikten står jag fast vid.
Men vad jag också har insett är att allt är upp till mig själv att ta reda på. När Mattias svarade mig en gång med ”Hur ska jag kunna svara någon som inte ens vet vad den söker?”(omformulerad, men jag minns det så) och det gjorde att min tankebana slog om. Jag känner fortfarande hur jag är i konflikt angående teknikundervisningen- jag vet att det är upp till mig själv, men jag vill ändå ha mer vägledning. Och samtidigt som jag är medveten om att det är något som ligger kvar sen mina föregående skolår, vill jag fortfarande inte släppa den helt. Jag tycker att stoffet kan bli mer och tätare. Det kan ställas högre och tydligare krav och deadlines kan få större betydelse. Jag kände att jag blev otroligt ostimulerad och oinspirerad då vi hade mycket inläsningsdagar och icke obligatoriska seminarier osv. Jag hade önskat att kursen var lite hårdare.


Jag har med hjälp av uppgifterna vi fått, flödesskrivandet och upptäckandet på workshoparna lärt känna mig själv på en helt ny nivå. Precis som ni sa. Jag har kartlagt så mycket och upptäckt vägar jag glömt eller förträngt.
Ackommodering och mediering har fått en helt ny innebörd och blivit något levande. 



Veckoreflektioner
Assignments
Galleriorienteringarna

Workshop
Vecka 7
Vecka 10
Vecka 11


Bokreflektion, Det andliga i konsten av Wassily Kandinsky.

Publicerad 2013-03-26 14:22:00 i Konstnärer, Verbaliserat,

DET ANDLIGA I KONSTEN

 

Den här boken är en som jag tror alla bildintresserade människor skulle ha stor nytta av. Varför jag väljer att säga bildintresserade är på grund av att jag anser att ordet konst är ett ord som sjunger museum, konsthandlare och ekonomi. Ordet bild är mer skapandet i sig och ger förklaringen till boken en bredare beskrivning. 


Wassily Kandinsky är en konstnär som var aktiv under 1900talets början och skrev boken 1911. Vad han vill göra är att förklara för läsaren att konst är så mycket mer än vad bara ögat ser. Han pratar om att konst inte endast skall skapas och visas, utan upplevas och kännas. Han skriver om att konsten i framtiden kommer att skapas utifrån en djupare mening, men jag tror mer att han hoppades att det skulle bli så. Han beskriver konst som:

 Det andra slaget av konst, den konst som är i stånd att utveckla sig vidare, har också sitt ursprung i samtidens andliga liv. Men det är något mera än bara ett eko eller en spegling av livet. Den besitter dessutom en profetisk väckande kraft, ofta av djup och varaktig verkan.


I boken drar han även paralleller till musiken och vill punktera att dess samband och liknelser är så mycket mer än man tror. Kandinsky förespråkade den abstrakta konsten och beskrivs som abstrakt expressionist, och vad jag tror att han menar med det andliga i konsten är att konst är känslor som- likt vårat medvetande- är något som blir kvar och sträcker sig längre. Men om man ger det en tidsspecifik form dödar man dess tidslöshet och fryser den. T.ex. En renässansmålning på ett par i sin bakgård gör att målningen endast är just det. Men då den blir formlös och instinktiv, då den målas inifrån med känslor och former från sitt inre medvetande ges den en odödlighet som sträcker sig förbi tid och rum.

Han beskriver färgers ytliga och inre påverkan, hur blått sträcker sig inåt och gult utåt- och hur de i dess kombination ger grönt som står stilla. Hur ordet rött äpple ges först en direkt uppfattning hos oss, men som sedan får en andlig uppfattning som inom oss skapar känslor, behov, rörelser och miljöer, smaker och dofter som vi upplevt genom livet. Att ord inte är tingets egentliga namn utan något vi anpassat för att i det samhälle vi lever i, kunna tala om samma föremål.

Det här är en bok jag själv vann mycket på. Jag har fått en djupare förståelse för vad bildutövning faktiskt är. Vad som finns bakom de beskrivande nyckelorden i konstvärlden och många andra synvinklar jag aldrig tänkt, men känt. 


Konstverk av Wassily Kandinsky. 


Gestaltningsarbetet v.12

Publicerad 2013-03-24 17:55:00 i Verbaliserat,

Jag spenderade större delen av min gestaltningsvecka i Dalarna, men tack vare det fick jag tillgång till material och hjälpmedel jag inte hade kunnat använda om jag hade varit hemma i Göteborg. 
Jag använde mig av lite råare material i mitt arbete, skinn, trä och stål. Jag trivs att arbeta med dem då jag tycker att alla tre är väldigt stabila och hållbara material på varsitt sätt. 


Det tema jag valde att följa var ärlighet och hållbarhet. Jag vill i min framtid använda mig av gamla- kanske då- utdöda metoder. Jag vill hålla kvar i traditioner och använda material som kräver handarbete, tålamod och vilja. I min framtid och i mitt arbete vill jag arbeta med känsla. Det skall läggas själv och hjärta i allt jag gör, och det är vad jag vill föra vidare. Handarbetet. Det som tar liite längre tid. Det som kräver själ.

Om gamla metoder som handtryckta reklamblad, eller tidningar. Analog fotografering. Handgjorda skinnsadlar. Glasblåsning. Om de försvinner då springer jag in i skogen och gömmer mig. 



              

Min skrivbok är gjord av skinn från min morfars gamla soffa. Ståltråd i ryggen, kartong, lim och häftstift. Rutorna och linjerna har jag även gjort själv. Hette det inte just do it yourself?



Det här är nog den sak jag är mest stolt över. Den här vill jag verkligen ha. Den här boken representerar allt jag vill lära mig. Allt jag vill kunna. Vad jag trodde när jag började på den här utbildningen var att den här boken redan skulle vara färdigskriven. Men nu har jag insett att jag måste skriva den själv. Boken är ett tecken för vad jag vill ha med mig i framtiden. En bok med blanka sidor. 

Att den heter Hela världens visdomar är just för att jag vill ut i världen. Jag vill se, lära mig och upptäcka. Men då man öppnar boken för att läsa står det ... börjar med viljan att veta, ett tålmodgt hjärta och ett enda steg för att förtydliga att det finns ingen färdiskriven bok med all världens visdomar. Dom samlar du ihop själv. 



Penseln är gjord av en tunn järnstång för tyngd. Läder för hålbarheten och håret från en gammal peruk för miljön. Jag vill att saker och ting ska kännas när jag håller i dem. Det finns en ärliget i tyngd anser jag. 

Pennan är gjord av ett träben från ett gammalt bord, som är slipat och bränt för utseendet. Järnstången som är fäst på insidan är böjd och slipat i änden för att imitera en gammal bläckpenna. 

Jag såg en viss svårighet i att göra eget bläck dock. jag försökte med att lösa upp väldigt mycket kaffepulver i väldigt lite vatten och tillsätta förtjockningsmedel men det fastnade aldrig på pennan så jag nöjde mig med ett redan färdigt. Den fungerar förästen. 



Väskans enda sida, men mannen i de färgglada kallingarna står för ärligeten i en lärare. Han står lite tafatt, har glömt byxorna hemma och är orakad - just för att visa att mänsklighet är viktigt. Det är okej att inte alltid vara okej.  

Den andra sidan där jag försökte få en 3Deffekt, var för att visa de alla olika sidor det är så viktigt att en lärare har. 



Den här blåa spiralen gjorde jag för att i början av ren ovisshet. Jag hade ingen aning om vad jag skulle följa för tema. Men en efterkonstruktion är aldrig fel! Nu ser jag det som att den kunskap som kommer utifrån, måste processeras och cirkulera runt huvudet och repeteras igen och igen och igen för att verkligen fastna. 
 

Assignment #3 "Eftersläppet"

Publicerad 2013-02-14 16:09:00 i Verbaliserat,

Jag ska försöka vara ärlig i den här kaotiskt färgglada, känslomässia kaos till skapelsen. 

>>Hur ska jag kunna måla något ur ett känslomässigt kaos?
jag vet inte ens vad jag känner. <<

D
et var då det hände. 

En musiker som heter Matt Corby pratar om att vara i samklang med sitt undermedvetna. Vissa människor tror han, är just det mer eller mindre. Att han låter sitt undermedvetna tala när han skriver den musik han gör, där det sedan visar sig att han förklarat precis hur han känner utan att veta om det. 
Så vad är det jag känner? Vad är det mitt undermedvetna försöker säga till mig? 

Det jag hörde precis då den tanken stängde dörren var
Måla ditt kaos. 


Nu bestämde jag mig för att tolka 1,2,3,4 som välj själv hur många gånger det skall upprepas,
och lät också någon annan sjunga åt mig då jag kopplade ihop bilden med den låt jag råkade lyssna på då idén dök upp. 

Nu i efterhand vill jag knappt se åt bilden då den resulterade i att bli väldigt personlig. Vänd ryggen till ljuset tolkade jag som att istället vända mig åt mörkret och se vad som finns där inne. Gör orden tydliga. Förklara vad du ser. Jag ser den väldigt mycket som det vackra virrvarret jag pratade om tidigare, att färgerna och skimret är det känslomässiga kaos som cirkulerar och om att det inte är något dåligt. 

Men så händer det något i mitten. Jag har ingen aning om vad det är, och kan heller inte förklara, men jag känner mig fruktansvärt jagad när jag ser på dem. Jag vill stirra tillbaka honom ner i det vackra hål han kommer ifrån. Vafan är han där för. 

En dag kanske jag vet. 

Assignment #3 "Förspelet"

Publicerad 2013-02-13 16:00:00 i Verbaliserat,

Sätt ryggen i ljuset
gör orden tydliga

vänd utåt
böj över
och sträck

nu- sjung sången

bind ihop det viktiga
fäst det på dig

upprepa allt
1,2,3,4 gånger



Min första tanke var performance på en asfalterad gata, 
tecknade ord på min kropp i en rörelse och fokusering på skuggan som faller på marken. 
Den växer nu med lite mer tanke
in i något förvirrat virrvarr utav känslor och tankar

jag vill gå dit in tror jag,

jag vill gå djupare än så.





Intro Gestaltning / Workshop Torsdag 7/2

Publicerad 2013-02-07 20:14:00 i Verbaliserat,

Här är en reflektion jag skrev precis efter.

>>Det här kommer att låta konstigt men jag sitter på en toalett och skriver det här. Jag brukade göra så när jag var liten för att få slappna av och känna hur kaklet stängde ute resten utav världen. Kanske för att få plats med mig själv. Jag tror att jag föredrar att vara ensam när jag tänker – i alla fall ibland. Stänga in mig lite så jag förblir opåverkad, vilket också mitt arbete idag är konstruerat kring.

Vad vi gjort hittills är identitetskonstruktion för att öppna upp för en självbild. Händelsevis har vi samlat ord och saker för ”jaget”, skapat ett område för det i rummet, relaterat och associerat andras områden och skapat ett motto samt en rörelse utav allas samlade arbeten.
Mitt ”jag” bestod utav orden opåverkad, puls och självbild. Dessa kombinerade jag med en spegel samt en blomma. Spegeln för att representera den inre kommunikationen vi för, och att vi skall vända oss inåt för att få svar. Blomman för att vi älskar naturen just för att den är opåverkad, vilket jag tycker att vi ska göra med oss själva också – älska oss när vi är opåverkade. Jag trivs i sådana här undersökningar. När man får på något sett se träden för hela skogen istället för tvärt om. Vi på något sett pressar ut intellektet åt alla håll, knäcker väggarna så vi får plats med mer.
Jag känner mig lite förvirrad just nu. Jag får inte riktigt ordning på allt som pågår i huvudet, men när det kommer så vet jag<<


Det visade sig att min förvirring var någon nyupptäckt kontakt mellan mitt undermedvetna och mitt medvetna. Eller för att göra det enkelt, magkänslan försökte få kontakt med tanken. 

Assignment #1 "Eftersläppet"

Publicerad 2013-01-30 18:56:00 i Assignments, Verbaliserat,

Så,
NU får du andas ut. 
Okej, vad hände? Jo. 


Jag kom på mig själv med att genast söka efter det oväntade. Det där lilla extra. Det andra. Men vad är då det oväntade? Långsökt och avancerat? Det skulle iallafall vara och bli något i stil med, "jag har faktiskt aldrig tänkt på det där" . 
En stark känsla jag hade var också att lägga en hög standard åt mig själv. Nu jävlar ska du få jobba lite. Jag ville att jag skulle behöva planera, lägga tid och arbeta med tanken ordentligt. Så långt bak inne i de dammigaste hörnen med alla gamla idéer, alla inspirationslådor och erfarenheter blev de kvarvarande testade för eventuell samarbete. Och vad fann jag? Jo, denna enorma rädsla för mörker. 

I de flesta småbarnsminnen jag har var mörkret alltid den farligaste platsen. Om det så var inne i garderoben,
i hörnet utav rummet,
eller den lilla skugga som smög sig in under dörrkarmen. 

Precis allt mörkt. 


I och med detta kunde jag också minnas att jag läst citatet "You're not scared of the dark. - You're scared of what's in it", vilket gjorde att någon slog i gonggongen - det HÄR kommer bli bra. Det här kommer bli jävligt bra. Min idé började då att knäcka sönder sitt utomliggande gråa och gulnande äggskal. 

Jag ville att rädslan för mörkret skulle vara den farliga platsen med ett barns fantasi- vilket jag antar är självklart att de gula objekten står för. Jag ville lyfta fram att det är det kreativa tänkandet i barns fantasi som skapar dessa fantasimonster som får en boplats i mörkret. Att det är i fantasin man skapar dessa obekvämligheterna man sedan får leva med. Vad bara jag hade önskat är att någon sagt till mig att det är vad du väljer att se som du kommer att hitta. 

Citat #1

Publicerad 2013-01-30 16:37:00 i Inspiration, Konstnärer, Verbaliserat,



Normality is a paved road: It’s comfortable to walk, but no flowers grow on it.
- Vincent Van Gogh





Nu blev det helt plötsligt okej att spendera resten utav mitt liv skuttandesi diket. 

Assignment #1 "förspelet"

Publicerad 2013-01-30 10:52:00 i Assignments, Verbaliserat,

Köp fyra gula saker och placera dem på ett riktigt farligt ställe.
Min första tanke är den oväntat farliga platsen där man tendenserar till att skriva "yolo" på instagram.


Vadå farlig plats...
psykist?
fysiskt?

Var hittar jag den?



Den behöver lite tid
lite fundering (eller process för den svarta och svåra)
lite arbete,


jag tänkte mata den. 

Tiden alltså.

Om

Min profilbild

j,hv,hgvkhgc

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela