thehoneycombartchives.blogg.se

Jag förstog ne. 


Det blev så. Färg. Folk. Emellan. 

Det kom liksom inget annat. Det stod helt still. 
Jag gav dem ändock en liten historia, att de fick stå och se lite sura ut på varandra. 

Som om att färgerna visade på att de har en koppling, eller ett band - men att deras kroppshållning inte alls indikerade på just det. Att vi aldrig får se varandra bara för vad som för ögat är synligt, utan också känna känslan och lyssna på vad som faktiskt finns även fast det kanske är osynligt. Och kanske bara för stunden.

Det här veckan har det -enligt mig- varit pinsamt lite undervisning.

Vi går den här utbildningen för att lära oss och när stoffet i den här kursen är långsamt och slött är det inte konstigt att man blir oinspirerad.

Den här veckan bjöd iallafall på nånting. Tisdagen på workshop + litteraturseminarium. Båda mycket givande, jag gillade när uppgiften var att gestalta något ut boken. 
Jag fick upp ögonen för hur bra det är för minnet att skapa något ur en kunskap. 

Bildanalysen var helt okej. Jag kan inte påstå att jag fick någon aha-upplevelse dock men ett bra tillfälle att påminnas lite. 


Men nej,
jag är inte nöjd med den här kursen hittils. 
Den är alldeles för lat och långsam. 

EMELLAN ALLA MÄNNISKOR OSYNLIGT UTRYMME MED INNEHÅLL, TA TAG OCH SYNLIGGÖR

 

Jag har en månad av total oinspirerat leverne. När jag läser detta assignment får jag inget alls.
Jag antar att efter någon dag kommer jag väl på något. 


Ofta brukar jag tilldela människor färger, ord eller melodier och det är inget jag kan bestämma över. 
Jag kanske använder mig av den delen, som faktiskt råkar vara en del av mig. 


Jag vill bara inte behöva 

liksom

klämma ur mig det. 

Okej. Jag var så frustrerad och irriterad och oinspirerad så jag mediterade. Gud välsigne den som uppfann meditation för åh vilka platser. Fantasin. Att jag inte tänkte på det här. 

Iallafall, jag brukar återvända till en och samma plats när jag mediterar. Jag sitter på en ö, i ett lugnt vatten - men den här gången - i min frustrerade revolt så revolterade även jag inne hos mig själv och hoppade ner i vattnet. 

Jag kan inte riktigt återskapa vad jag såg i mitt huvud, men sådär kändes det. Musiken från Life of Pi gjorde hälften. Färgerna som de använde när valen hoppade över honom måste ha inspirerat mitt undermedvetna för det var just exakt de färgerna. Samma glow. 


Jag försökte återskapa de färgerna, ibland lyckades jag. 
Men kameran förstörde det lite för mig. 



Men jag är nöjd. 

Musiken till detta var det fantastiska soundtracket till Life of Pi. 

mhm. 


Ska jag motionera mig till en plats,
sitta där och försöka se konsten runt mig,
sitta där och mysa ner mig,

sen försvara att jag varit där och dokumentera det? 


Är det vad jag ska lära mig?

Jag förstår inte. 

Det här kommer ju låta lite underligt, jag minns faktiskt inte vad utställningen hette. Men nog minns jag vad den handlade om! 

Vi lever i en materialistisk värld där vi ska vara online och ikapp, ständigt jagande haren och alltid på tå.  Ändock fortsätter våra naturliga instikter att slåss för andra mer grundläggande behov som kärlek, gemenskap och vänskap. Det här tror jag skapar ett innerligt kaos som vi inte kan sätta ord på. Jim Morrison säger att vi skapar en illusion av oss själva, en som vi vill och önskar att vi var som vi förälskar oss i och försvarar. Jag gör inte annat än att håller med. 

Och utställningen handlade om just det. Konsumtion. Om hur vi köper mer, och mer och mer och mer. Om hur vi omformar våra kroppar för andras behov. Om hur vi strävar efter att glänsa inför människor vi inte tycker om och imponera på dem vi inte känner.

Bland annat fanns en tavla med ett rött sträck i mitten.
Längst upp stod texten "Behöver du allt du äger?"
Du fick en orange prick att sätta på valfri sida. 
Den ena stod för ja, den andra för nej. 

Många valde att sätta sin i mitten, på sträcket. 

Materialismens forserande flod sköljer över oss och lämnar ingen blöt och opåverkad. I bilden går Liana genom en gång. Ovanför hennes huvud lyser skärmar som loopar en film med bilder på en halvnaken kvinna, några sjuksköterskor i vita rockar, män i kostymer, kate moss i sin heroin-chic-era och andra bilder som skall ge skenet av hur negativ den materialistiska världen är. Vad jag märkte är att de använder sig av effekter som liknar filmerna från Andra världskriget och Nazityskland. Efter väggen som man får följa står texten "Vem är boven? du som konsument? designerna?". Jag hade svårt att se kopplingen. 

Jag gillade heller inte att de in en del av galleriet ställde ut små bås med saker som representerade vissa decennium t.ex. 50talet, för att minnas och beundra de vackra gamla föremål man trånar efter.  
Sedan när du fortsätter längre in i galleriet så möts du av denna värld som förklarar för dig hur negativ konsumtion är.

Men ändock gillade jag den här utställningen.
Den fick mig att tänka mer på, och stå ännu mer för
min åsikt om att fler saker och mer pengar inte gör mig lyckligare. 

Okej! på måndagen befann jag i Dalarna så jag kan inte påstå att jag fick något utav samtidskonst-presentationen, som jag gärna hade varit på. Men tisdagens workshop fick mig att tänka i lite andra banor. Mattias hade ställt upp en installation som vi roterade runt och tecknade av - vänster hand, höger hand, blunda, 30 sekunder, 5 minuter osv. Han pratade om att "rita ur sig", att stora högar utav papper var som ett tecken på något slags flöde. Om att bestämma sig i teckningen. Att titta först och teckna sen. Att se vad man har framför sig. 
Jag trivdes i att komma ur mina små motiv, med streckade skuggor och konstiga vinklar - till att faktiskt precis som han sa - se, bestämma mig, göra det över hela papperet. Varför mesa? TECKNA, och gör det ordentligt. 

Det var skönt att balla ur lite. 

Assignmentet var det första som jag verkligen kände att det här är en utmaning, och en väldigt bra sådan. Jag har upplevt att undervisningen har varit lite dubbelmoralisk med att vi undervisas med "den enda rätta metoden", men vi ska undervisa i att alla metoder är rätt. Men så kom den här veckans assignment och bröt det mönstret. 
Jag tänkte verkligen. Jag letade känslor och hittade dem på precis rätt ställe utan att jag visste om det. Jag förstog vart jag ska leta för att hitta mina känslor och se dem för vad de är och sedan använda dem. 
Jag växte faktiskt på riktigt den här gången.

Vi har också märkt att under våra sokratiska samtal vill vi aldrig sluta. Jag känner en viss stress att vi alltid slutar 12 och känslan av att vi aldrig riktigt får diskutera klart håller i sig.  Om vi har schemalagt till fyra, varför inte få göra klart? Jag kan påstå att jag blir bättre och bättre på att formulera mina frågor så de blir tydliga, och frångå mina suddiga exemplifieringar. Min tanke blir lite snabbare och jag vågar dela med mig utav mina åsikter mer och mer. 

Jag ska försöka vara ärlig i den här kaotiskt färgglada, känslomässia kaos till skapelsen. 

>>Hur ska jag kunna måla något ur ett känslomässigt kaos?

jag vet inte ens vad jag känner. <<

Det var då det hände. 

En musiker som heter Matt Corby pratar om att vara i samklang med sitt undermedvetna. Vissa människor tror han, är just det mer eller mindre. Att han låter sitt undermedvetna tala när han skriver den musik han gör, där det sedan visar sig att han förklarat precis hur han känner utan att veta om det. 
Så vad är det jag känner? Vad är det mitt undermedvetna försöker säga till mig? 

Det jag hörde precis då den tanken stängde dörren var
Måla ditt kaos. 


Nu bestämde jag mig för att tolka 1,2,3,4 som välj själv hur många gånger det skall upprepas,
och lät också någon annan sjunga åt mig då jag kopplade ihop bilden med den låt jag råkade lyssna på då idén dök upp. 

Nu i efterhand vill jag knappt se åt bilden då den resulterade i att bli väldigt personlig. Vänd ryggen till ljuset tolkade jag som att istället vända mig åt mörkret och se vad som finns där inne. Gör orden tydliga. Förklara vad du ser. Jag ser den väldigt mycket som det vackra virrvarret jag pratade om tidigare, att färgerna och skimret är det känslomässiga kaos som cirkulerar och om att det inte är något dåligt. 

Men så händer det något i mitten. Jag har ingen aning om vad det är, och kan heller inte förklara, men jag känner mig fruktansvärt jagad när jag ser på dem. Jag vill stirra tillbaka honom ner i det vackra hål han kommer ifrån. Vafan är han där för. 

En dag kanske jag vet. 

Oh he got poison in his lungs, and it will become undone
Some sort of freak that feels no pain and walks through fire like it feels like rain

But come on and hold on to that firm belief
That your soul is a'fire and forget your petty crimes now
Hold firm as the raging sea beats at your door
Stay there till you can't you can't take no more now

Min första tanke var performance på en asfalterad gata, 
tecknade ord på min kropp i en rörelse och fokusering på skuggan som faller på marken. 
Den växer nu med lite mer tanke
in i något förvirrat virrvarr utav känslor och tankar

jag vill gå dit in tror jag,

jag vill gå djupare än så.

Måndagens litteraturseminarium, ledd utav Rebecka Nordström Graf var mycket givande. I och med de något svårförstådda kapitlen i Uttryck, intryck, avtryck så valde vi att gå igenom dem tillsammans, vilket gjorde att jag(som har svårigheter med läsförståelsen i det danska språket) kunde förstå och ta till mig innehållet vilket var om en djupare förståelse i saker och ting, att dagens ungdomar VET mer, men KAN mindre. Även vad som var skillnaden mellan det analoga och det digitala samfundet. Att det digitala samspelet vi människor har utvecklat ökar vår depression pga t.ex. chatsidor – som trots frånvaron utav bekräftelse – ändå bidrar till vår sociala trötthet. De små bekräftelserna som leenden, nickar, kroppsspråk m.m. uteblir tillsammans med närheten utav en annan människa.

Innehållet i seminariet fylldes utav faktabaserad kunskap och liknade mer en lektion än ett seminarium, som jag uppskattade väldigt mycket då jag anser att utbildningen hittills har varit väldigt abstrakt. Jag fick lära mig mer om bildens historiska utveckling och fick en bredare förståelse för vad estetiska lärprocesser faktiskt är.
Assignment #2 var att prata om vår framtid som bildlärare under en lunch och sedan teckna av resterna. Jag ifrågasatte den lite för att jag inte kunde se vad vi skulle få ut utav den. Men nu i efterhand blev jag mer medveten om att jag bör läsa på mer om dagens konflikter kring läraryrket och viktiga saker att tänka på under min teckning.
Torsdagens intro till gestaltningen var fenomenal. (Jag hänvisar till reflektionen jag lade upp kring den "Intro gestaltning / workshop torsdag 7/2")

Det sokratiska samtalet vi förde på Fredagen handlade om Försvarsmaktens reklamkampanj. Den inledande frågan var ”Om det blev krig i Sverige nu, skulle du ta värvning?” Jag var något kluven i frågan men bestämde mig för att tjänstgöra i hjälporganisationerna eller i krigsförda områden där människor behöver hjälp för att överleva.
jag kan inte säga att jag fick ut väldigt mycket utav den frågan. Dock var vår timme utav att kritisera varandras assignments väldigt bra, jag fick som sagt reda på vad jag bör träna mer på. 

Här är en reflektion jag skrev precis efter.

>>Det här kommer att låta konstigt men jag sitter på en toalett och skriver det här. Jag brukade göra så när jag var liten för att få slappna av och känna hur kaklet stängde ute resten utav världen. Kanske för att få plats med mig själv. Jag tror att jag föredrar att vara ensam när jag tänker – i alla fall ibland. Stänga in mig lite så jag förblir opåverkad, vilket också mitt arbete idag är konstruerat kring.

Vad vi gjort hittills är identitetskonstruktion för att öppna upp för en självbild. Händelsevis har vi samlat ord och saker för ”jaget”, skapat ett område för det i rummet, relaterat och associerat andras områden och skapat ett motto samt en rörelse utav allas samlade arbeten.
Mitt ”jag” bestod utav orden opåverkad, puls och självbild. Dessa kombinerade jag med en spegel samt en blomma. Spegeln för att representera den inre kommunikationen vi för, och att vi skall vända oss inåt för att få svar. Blomman för att vi älskar naturen just för att den är opåverkad, vilket jag tycker att vi ska göra med oss själva också – älska oss när vi är opåverkade. Jag trivs i sådana här undersökningar. När man får på något sett se träden för hela skogen istället för tvärt om. Vi på något sett pressar ut intellektet åt alla håll, knäcker väggarna så vi får plats med mer.
Jag känner mig lite förvirrad just nu. Jag får inte riktigt ordning på allt som pågår i huvudet, men när det kommer så vet jag<<

Det visade sig att min förvirring var någon nyupptäckt kontakt mellan mitt undermedvetna och mitt medvetna. Eller för att göra det enkelt, magkänslan försökte få kontakt med tanken. 

Ät lunch med någon du känner och diskutera din framtida bildlärarroll, teckna av resterna. 


Jaha,

lunch och konversation,
och lite teckning. 

Jag ifrågasätter gärna lite, 
om det är okej.

Vad kommer jag att lära mig utav det här? - Antagligen mer om bildläraren i sig om diskussionen är riklig på fakta. Även argumentation om min vän är något emot mitt framtida val. Men i metasyn då? Själva diskussionen i sig är ju en utveckling, så det beror ju lite på var jag lägger ribban. 

Behöver jag ta upp lunchen ?

Teckningen! det här är skitbra, 
av någon anledning av min avbildningsförmåga gjort en störtdykning ner i närmaste dike. Anledningen till detta är för att jag har pressat min hjärna in i ett eget konstruktionstänk, alltså att jag endast gör det jag konstruerat i huvudet. 

Lunchen innebär att jag får en paus i mitt tänkande,
vilket är mycket bra. 
Konversationen, som skall innehålla min framtida bildlärarroll kräver lite mer. 
Jag bör nog läsa på om rådande konflikter och allmän kunskap kring lärarrollen för att kunna ha en så rik diskussion som möjligt.

Att teckna av resterna, som sagt
jag får en anledning att avbilda vilket jag applåderar storslaget till.
Seriöst. 

 

Veckoreflektion alltså. 

Jag kan med en enorm säkerhet säga att den här veckan, har varit den mest odiciplinära hittils under utbildningen. 
Under fem dagar, har det tre varit inläsningsdagar och två korta vistelser på HDK. 

Jag börjar känna en viss oro,
men rycker lite på axlarna och hoppas på att det kommer bli...
lite hårdare. 
(jag trodde aldrig jag skulle säga så)


Onsdagen var givande. Mattias var inspirerande när han pratade om hur man väljer att bli som lärare och hur man kan tänka. Processloggarbetet blev tydligare och något roligare. 

Det sokratiska samtalet vi höll visade sig bli väldigt intressant då samtalsämnet gick från "skulle du köpa en biljett till en tyst konsert?" till "finns det en absolut tystnad?". 

Spännade tanke.