thehoneycombartchives.blogg.se

Det var i vårens nyvakna solsken som vi gick in i den förtrollade skogen. Bland rumpnissar och enhörningar sprang vi fram och ikapp med varandra; Jag, Maja, Micaela, Lisa, Liana & Amanda. Bredvid oss forsade floden och vi forsade med den. Lukten från fuktig jord, nyutslagna granskott och dagg letade sig in och mjukade upp mitt luktsinne, tog ner mig lite närmare marken och gjorde mina tankar och mina känslor lite lugnare. >> Maja, här kan du bo! << ropade jag, och pekade exalterat på en gammal och skrumpen- vad jag trodde - stubbe. När jag sedan satte mig på huk och kröp ännu lite närmare möttes jag av otaliga och förskräckta blickar. Snabbt ilande de undan, men de små fotsteg och verktyg de använt låg kvar som bevis på deras närvaro. Rumpnissarna fanns och ett glädjerus spred sig under huden på mig som ett litet litet regn av stjärnor. Jag visste det, så jag kröp in, satte mig på huk och sa hejhej. De var fortfarande rädda, Maja försökte fota dem men de påstod att de inte var fotogeniska. 

Vårt äventyr fortsatte. Runt oss strök nyfikna nyvakna rävar omkring. Ekorrarna klängde i träden över våra huvuden och kastade ner resterna från frukosten, små söndergnagda färska kottar studsade på våra huvuden och fastnade i våra hår. Men vädret var alldeles för fint för att bry sig om småsaker.
När solen stigit ungefär fyra centimeter (mätt mellan fingrarna) nådde vi vårat mål. På mossiga och fuktiga stenar släppte vi ut våra sömniga vinterkänslor och dansade, skrattade och hoppade vi ikapp med sjöjungfruarna. De visade vilka stenar som var lösa och vart strömmen var som starkast. >> Nu när vi nått laxforsen, så måste vi ju leta efter berget där himlen når jorden, så som i björnbröder!<< Utbrister Maja, och vi alla stämmer in och springer vidare längs med forsen, ingen tid att förlora. 

Vi sprang över omkullvälta träd, svingade oss i hängmossan och klättrade längsmed klängväxterna. Hararna försökte få oss att tävla med dem, få oss att byta bort våra mysiga stickade mössor. Väl framme vid berget möttes vi av en syn vi inte riktigt väntat oss. Väl uppe på berget hade en vänlig själ byggt sig ett buddhisttempel och hängt vimplar mellan träden >> Det är så fåglarna hade något att dansa lina på << Sa han, och gav oss några tranbär i små handgjorda påsar. Vi tackade så hjärtligt och vände tillbaka, men den här gången en annan väg där branta bergsväggar gjorde att vi fick klättra. Turligt nog hittade Lisa stegar gjorda av pärlplattor så det gick fortare hem. 

Jag förstog ne. 


Det blev så. Färg. Folk. Emellan. 

Det kom liksom inget annat. Det stod helt still. 
Jag gav dem ändock en liten historia, att de fick stå och se lite sura ut på varandra. 

Som om att färgerna visade på att de har en koppling, eller ett band - men att deras kroppshållning inte alls indikerade på just det. Att vi aldrig får se varandra bara för vad som för ögat är synligt, utan också känna känslan och lyssna på vad som faktiskt finns även fast det kanske är osynligt. Och kanske bara för stunden.

EMELLAN ALLA MÄNNISKOR OSYNLIGT UTRYMME MED INNEHÅLL, TA TAG OCH SYNLIGGÖR

 

Jag har en månad av total oinspirerat leverne. När jag läser detta assignment får jag inget alls.
Jag antar att efter någon dag kommer jag väl på något. 


Ofta brukar jag tilldela människor färger, ord eller melodier och det är inget jag kan bestämma över. 
Jag kanske använder mig av den delen, som faktiskt råkar vara en del av mig. 


Jag vill bara inte behöva 

liksom

klämma ur mig det. 

Okej. Jag var så frustrerad och irriterad och oinspirerad så jag mediterade. Gud välsigne den som uppfann meditation för åh vilka platser. Fantasin. Att jag inte tänkte på det här. 

Iallafall, jag brukar återvända till en och samma plats när jag mediterar. Jag sitter på en ö, i ett lugnt vatten - men den här gången - i min frustrerade revolt så revolterade även jag inne hos mig själv och hoppade ner i vattnet. 

Jag kan inte riktigt återskapa vad jag såg i mitt huvud, men sådär kändes det. Musiken från Life of Pi gjorde hälften. Färgerna som de använde när valen hoppade över honom måste ha inspirerat mitt undermedvetna för det var just exakt de färgerna. Samma glow. 


Jag försökte återskapa de färgerna, ibland lyckades jag. 
Men kameran förstörde det lite för mig. 



Men jag är nöjd. 

Musiken till detta var det fantastiska soundtracket till Life of Pi. 

mhm. 


Ska jag motionera mig till en plats,
sitta där och försöka se konsten runt mig,
sitta där och mysa ner mig,

sen försvara att jag varit där och dokumentera det? 


Är det vad jag ska lära mig?

Jag förstår inte. 

Oh he got poison in his lungs, and it will become undone
Some sort of freak that feels no pain and walks through fire like it feels like rain

But come on and hold on to that firm belief
That your soul is a'fire and forget your petty crimes now
Hold firm as the raging sea beats at your door
Stay there till you can't you can't take no more now

Ät lunch med någon du känner och diskutera din framtida bildlärarroll, teckna av resterna. 


Jaha,

lunch och konversation,
och lite teckning. 

Jag ifrågasätter gärna lite, 
om det är okej.

Vad kommer jag att lära mig utav det här? - Antagligen mer om bildläraren i sig om diskussionen är riklig på fakta. Även argumentation om min vän är något emot mitt framtida val. Men i metasyn då? Själva diskussionen i sig är ju en utveckling, så det beror ju lite på var jag lägger ribban. 

Behöver jag ta upp lunchen ?

Teckningen! det här är skitbra, 
av någon anledning av min avbildningsförmåga gjort en störtdykning ner i närmaste dike. Anledningen till detta är för att jag har pressat min hjärna in i ett eget konstruktionstänk, alltså att jag endast gör det jag konstruerat i huvudet. 

Lunchen innebär att jag får en paus i mitt tänkande,
vilket är mycket bra. 
Konversationen, som skall innehålla min framtida bildlärarroll kräver lite mer. 
Jag bör nog läsa på om rådande konflikter och allmän kunskap kring lärarrollen för att kunna ha en så rik diskussion som möjligt.

Att teckna av resterna, som sagt
jag får en anledning att avbilda vilket jag applåderar storslaget till.
Seriöst. 

 

Så,
NU får du andas ut. 
Okej, vad hände? Jo. 

Jag kom på mig själv med att genast söka efter det oväntade. Det där lilla extra. Det andra. Men vad är då det oväntade? Långsökt och avancerat? Det skulle iallafall vara och bli något i stil med, "jag har faktiskt aldrig tänkt på det där" . 
En stark känsla jag hade var också att lägga en hög standard åt mig själv. Nu jävlar ska du få jobba lite. Jag ville att jag skulle behöva planera, lägga tid och arbeta med tanken ordentligt. Så långt bak inne i de dammigaste hörnen med alla gamla idéer, alla inspirationslådor och erfarenheter blev de kvarvarande testade för eventuell samarbete. Och vad fann jag? Jo, denna enorma rädsla för mörker. 

I de flesta småbarnsminnen jag har var mörkret alltid den farligaste platsen. Om det så var inne i garderoben,
i hörnet utav rummet,
eller den lilla skugga som smög sig in under dörrkarmen. 

Precis allt mörkt. 


I och med detta kunde jag också minnas att jag läst citatet "You're not scared of the dark. - You're scared of what's in it", vilket gjorde att någon slog i gonggongen - det HÄR kommer bli bra. Det här kommer bli jävligt bra. Min idé började då att knäcka sönder sitt utomliggande gråa och gulnande äggskal. 

Jag ville att rädslan för mörkret skulle vara den farliga platsen med ett barns fantasi- vilket jag antar är självklart att de gula objekten står för. Jag ville lyfta fram att det är det kreativa tänkandet i barns fantasi som skapar dessa fantasimonster som får en boplats i mörkret. Att det är i fantasin man skapar dessa obekvämligheterna man sedan får leva med. Vad bara jag hade önskat är att någon sagt till mig att det är vad du väljer att se som du kommer att hitta. 

 

 (klickbar för förstorning)


Gult material: 
Kungakrona
Stjärnspö
två fjärilar. 

Tanke:
You're not scared of the dark. - You're scared of what's in it - okänd. 

Köp fyra gula saker och placera dem på ett riktigt farligt ställe.
Min första tanke är den oväntat farliga platsen där man tendenserar till att skriva "yolo" på instagram.


Vadå farlig plats...
psykist?
fysiskt?

Var hittar jag den?



Den behöver lite tid
lite fundering (eller process för den svarta och svåra)
lite arbete,

så
jag tänkte mata den. 

Tiden alltså.