Assignment #6
"Förflytta dig mellan punkt A och punkt B. Ta en annan väg tillbaka. Dokumentera."
Vi gick hela vägen. Satte fötterna på varannan sten, varanna rot. De smådjur som levde under våra fötter skingrades i skräck, men vad visste vi. Vi hade ett mål.
Det var i vårens nyvakna solsken som vi gick in i den förtrollade skogen. Bland rumpnissar och enhörningar sprang vi fram och ikapp med varandra; Jag, Maja, Micaela, Lisa, Liana & Amanda. Bredvid oss forsade floden och vi forsade med den. Lukten från fuktig jord, nyutslagna granskott och dagg letade sig in och mjukade upp mitt luktsinne, tog ner mig lite närmare marken och gjorde mina tankar och mina känslor lite lugnare. >> Maja, här kan du bo! << ropade jag, och pekade exalterat på en gammal och skrumpen- vad jag trodde - stubbe. När jag sedan satte mig på huk och kröp ännu lite närmare möttes jag av otaliga och förskräckta blickar. Snabbt ilande de undan, men de små fotsteg och verktyg de använt låg kvar som bevis på deras närvaro. Rumpnissarna fanns och ett glädjerus spred sig under huden på mig som ett litet litet regn av stjärnor. Jag visste det, så jag kröp in, satte mig på huk och sa hejhej. De var fortfarande rädda, Maja försökte fota dem men de påstod att de inte var fotogeniska.
Vårt äventyr fortsatte. Runt oss strök nyfikna nyvakna rävar omkring. Ekorrarna klängde i träden över våra huvuden och kastade ner resterna från frukosten, små söndergnagda färska kottar studsade på våra huvuden och fastnade i våra hår. Men vädret var alldeles för fint för att bry sig om småsaker.
När solen stigit ungefär fyra centimeter (mätt mellan fingrarna) nådde vi vårat mål. På mossiga och fuktiga stenar släppte vi ut våra sömniga vinterkänslor och dansade, skrattade och hoppade vi ikapp med sjöjungfruarna. De visade vilka stenar som var lösa och vart strömmen var som starkast. >> Nu när vi nått laxforsen, så måste vi ju leta efter berget där himlen når jorden, så som i björnbröder!<< Utbrister Maja, och vi alla stämmer in och springer vidare längs med forsen, ingen tid att förlora.
Vi sprang över omkullvälta träd, svingade oss i hängmossan och klättrade längsmed klängväxterna. Hararna försökte få oss att tävla med dem, få oss att byta bort våra mysiga stickade mössor. Väl framme vid berget möttes vi av en syn vi inte riktigt väntat oss. Väl uppe på berget hade en vänlig själ byggt sig ett buddhisttempel och hängt vimplar mellan träden >> Det är så fåglarna hade något att dansa lina på << Sa han, och gav oss några tranbär i små handgjorda påsar. Vi tackade så hjärtligt och vände tillbaka, men den här gången en annan väg där branta bergsväggar gjorde att vi fick klättra. Turligt nog hittade Lisa stegar gjorda av pärlplattor så det gick fortare hem.
Vårt äventyr fortsatte. Runt oss strök nyfikna nyvakna rävar omkring. Ekorrarna klängde i träden över våra huvuden och kastade ner resterna från frukosten, små söndergnagda färska kottar studsade på våra huvuden och fastnade i våra hår. Men vädret var alldeles för fint för att bry sig om småsaker.
När solen stigit ungefär fyra centimeter (mätt mellan fingrarna) nådde vi vårat mål. På mossiga och fuktiga stenar släppte vi ut våra sömniga vinterkänslor och dansade, skrattade och hoppade vi ikapp med sjöjungfruarna. De visade vilka stenar som var lösa och vart strömmen var som starkast. >> Nu när vi nått laxforsen, så måste vi ju leta efter berget där himlen når jorden, så som i björnbröder!<< Utbrister Maja, och vi alla stämmer in och springer vidare längs med forsen, ingen tid att förlora.
Vi sprang över omkullvälta träd, svingade oss i hängmossan och klättrade längsmed klängväxterna. Hararna försökte få oss att tävla med dem, få oss att byta bort våra mysiga stickade mössor. Väl framme vid berget möttes vi av en syn vi inte riktigt väntat oss. Väl uppe på berget hade en vänlig själ byggt sig ett buddhisttempel och hängt vimplar mellan träden >> Det är så fåglarna hade något att dansa lina på << Sa han, och gav oss några tranbär i små handgjorda påsar. Vi tackade så hjärtligt och vände tillbaka, men den här gången en annan väg där branta bergsväggar gjorde att vi fick klättra. Turligt nog hittade Lisa stegar gjorda av pärlplattor så det gick fortare hem.
