Vad jag vill säga med min gestaltning.
Det var en kvinna som sa en gång, någonstans - kanske för länge sedan, eller alldeles nyss.
"We think we need to do more,
but the strange thing is
we need to do less"
Och det var där det började.
Jag gjorde som var och varannan dag, scrollade genom facebook utan att egentligen läsa någonting. Varje dag fastnar jag vid försvunna barn. Vid bilder vars motiv föreställer svältande barn vs välfärd. Jag fastnar vid ohälsosamma innehåll som skadar. Jag fastar vid sjukdom. Jag fastnar vid förstörelse. Föruttnelse. Förintelse. Tillslut orkade jag inte mer. Den dagen jag läste den här artikeln om framställningen av vegetabilisk olja och dess negativa biverkningar på omvärlden, var det som att allt föll ner framför mig. Det var som att jag såg världens undergång hända framför mina ögon och jag kunde inte göra något, och jag förstog då att det är vi. Oss. Dom. Jag. Du. Hon. Han. Hen. Alla tillsammans. Det finns ingen som kan vända ryggen till den här gången och säga "det var inte jag".
Varje dag önskar vi oss något nytt. Varje dag drömmer vi större, längre och högre. ( ja, såklart finns det de som är nöjda med sin tillvaro ) Men vad det än må vara så kommer det från någonstans. Från ditt behov/begär, följer en handling som startar en förstörelse eller en förintelse eller någon form av negativ påverkan (nej jag vet, inte alla behov/begär startar en negativ, det finns såklart positiva också) på någon eller något någonstans i världen. Om det så är av sten förstörs ett berg. Om det så är av trä skövlas en skog. Om det så är av vegetabilisk olja förintas en djurart. Om det så är av läder... ja, du förstår. Men tänk ett steg till. Vart kommer egentligen allt ifrån?
Det jag vill säga,
är sluta.
Bara sluta.
Säg stopp.
Hit men inte längre,
jag vill inte se det här.
Jag vill starta tanken att "jag måste sluta" eller "jag måste lugna ner mig" när det gäller konsumering och begär. Vi måste inte ha mer. Vi måste inte ha fler och definitivt inte större. Jag tror verkligen att om vi bara insåg vad mycket vi egentligen har, hur mycket en vattendroppe faktiskt gör och hur lite vi egentligen behöver för att vara lyckliga (på riktigt och justnu) så skulle ingen må så dåligt, trots att vi har det så bra.
Hur mycket jag än skulle vilja, så kan jag inte bedriva någon slags propaganda för att konsumering är dåligt. Skrika om det negativa i materialism. Industrialism. Jag kan inte propagera för att vi alla ska klä av oss nakna och bo i en hydda i skogen.
Nej.
inte det.
Vi har ett välfärdssamhälle med överflöd av positiva sidor. För att nämna några som jobb, mat, hus, tak, vatten, kläder för vind, kläder för kyla. Vi har startat ett annat slags kretslopp där vi skapat oss oändliga möjligheter och tillgångar. Men det börjar gå för långt. Vi börjar bli blinda av vår välfärd. Vi går lite för långt ut vid stranden så vattnet är lite för högt. Botten är lite för stöm här ute.
Ägare av företag slutar bry sig om vart deras material kommer ifrån "I dont care what you do, just get it done". Reglerna tänjs. Läderhandlare blir girigare. Mycket vill bli mer. Litet vill bli större. Samtidigt kämpar andra ägare och chefer hårdare än någonsin för att hålla bibehålla balansen. Tacka gudarna.
Den tanken jag vill höra när någon åskådar mitt projekt. Den känslan jag vill se pulsera och den handligen jag vill se hända är att vi måste lugna ner oss. Tänka efter, vad vill jag egentligen?
Jag vill att vi ska vända oss inåt och känna efter, vill jag verkligen ha ett par skor till eller försöker jag bara omedvetet fylla något osett tomrum? Behöver jag verkligen bygga om mitt kök, vad är det jag vill åstakomma med det?
"We think we need to do more,
but the strange thing is
we need to do less"
Och det var där det började.
Jag gjorde som var och varannan dag, scrollade genom facebook utan att egentligen läsa någonting. Varje dag fastnar jag vid försvunna barn. Vid bilder vars motiv föreställer svältande barn vs välfärd. Jag fastnar vid ohälsosamma innehåll som skadar. Jag fastar vid sjukdom. Jag fastnar vid förstörelse. Föruttnelse. Förintelse. Tillslut orkade jag inte mer. Den dagen jag läste den här artikeln om framställningen av vegetabilisk olja och dess negativa biverkningar på omvärlden, var det som att allt föll ner framför mig. Det var som att jag såg världens undergång hända framför mina ögon och jag kunde inte göra något, och jag förstog då att det är vi. Oss. Dom. Jag. Du. Hon. Han. Hen. Alla tillsammans. Det finns ingen som kan vända ryggen till den här gången och säga "det var inte jag".
Varje dag önskar vi oss något nytt. Varje dag drömmer vi större, längre och högre. ( ja, såklart finns det de som är nöjda med sin tillvaro ) Men vad det än må vara så kommer det från någonstans. Från ditt behov/begär, följer en handling som startar en förstörelse eller en förintelse eller någon form av negativ påverkan (nej jag vet, inte alla behov/begär startar en negativ, det finns såklart positiva också) på någon eller något någonstans i världen. Om det så är av sten förstörs ett berg. Om det så är av trä skövlas en skog. Om det så är av vegetabilisk olja förintas en djurart. Om det så är av läder... ja, du förstår. Men tänk ett steg till. Vart kommer egentligen allt ifrån?
Det jag vill säga,
är sluta.
Bara sluta.
Säg stopp.
Hit men inte längre,
jag vill inte se det här.
Jag vill starta tanken att "jag måste sluta" eller "jag måste lugna ner mig" när det gäller konsumering och begär. Vi måste inte ha mer. Vi måste inte ha fler och definitivt inte större. Jag tror verkligen att om vi bara insåg vad mycket vi egentligen har, hur mycket en vattendroppe faktiskt gör och hur lite vi egentligen behöver för att vara lyckliga (på riktigt och justnu) så skulle ingen må så dåligt, trots att vi har det så bra.
Hur mycket jag än skulle vilja, så kan jag inte bedriva någon slags propaganda för att konsumering är dåligt. Skrika om det negativa i materialism. Industrialism. Jag kan inte propagera för att vi alla ska klä av oss nakna och bo i en hydda i skogen.
Nej.
inte det.
Vi har ett välfärdssamhälle med överflöd av positiva sidor. För att nämna några som jobb, mat, hus, tak, vatten, kläder för vind, kläder för kyla. Vi har startat ett annat slags kretslopp där vi skapat oss oändliga möjligheter och tillgångar. Men det börjar gå för långt. Vi börjar bli blinda av vår välfärd. Vi går lite för långt ut vid stranden så vattnet är lite för högt. Botten är lite för stöm här ute.
Ägare av företag slutar bry sig om vart deras material kommer ifrån "I dont care what you do, just get it done". Reglerna tänjs. Läderhandlare blir girigare. Mycket vill bli mer. Litet vill bli större. Samtidigt kämpar andra ägare och chefer hårdare än någonsin för att hålla bibehålla balansen. Tacka gudarna.
Den tanken jag vill höra när någon åskådar mitt projekt. Den känslan jag vill se pulsera och den handligen jag vill se hända är att vi måste lugna ner oss. Tänka efter, vad vill jag egentligen?
Jag vill att vi ska vända oss inåt och känna efter, vill jag verkligen ha ett par skor till eller försöker jag bara omedvetet fylla något osett tomrum? Behöver jag verkligen bygga om mitt kök, vad är det jag vill åstakomma med det?
Jag vill att vi ska se att det är vårt ansvar att ansvara för vad vårat agerande skapar för konsekvenser. Jag vill att vi ska tänka efter, hur, vad och var påverkar mitt val det?
Kan det till och med vara så,
att ditt eget val,
påverkar dig själv negativt?
Jag vill att vi ska sakta ner.
Tänka efter,
och känna efter.
Vända oss inåt och lyssna på vad som faktiskt är din röst. Din alldeles egna röst. Alltså alldeles egna. Din. Din. Din. Din. Vad känner du när hon säger så? Hur vill du agera när han påstår det? Vilken är din opåverkade och självständiga röst?
Vilken är din
alldeles
första
känsla?
Det jag vill säga är att vi behöver inte så mycket som vi tror bara vi sätter hjärtat först.
Kan det till och med vara så,
att ditt eget val,
påverkar dig själv negativt?
Jag vill att vi ska sakta ner.
Tänka efter,
och känna efter.
Vända oss inåt och lyssna på vad som faktiskt är din röst. Din alldeles egna röst. Alltså alldeles egna. Din. Din. Din. Din. Vad känner du när hon säger så? Hur vill du agera när han påstår det? Vilken är din opåverkade och självständiga röst?
Vilken är din
alldeles
första
känsla?
Det jag vill säga är att vi behöver inte så mycket som vi tror bara vi sätter hjärtat först.
