Kursutvärdering
Jag kan börja med att berätta att jag har insett en hel del. Nyligen såg jag en dokumentär, i den berättar en grupp dansare för sin ledare att det inte fungerar att ha hatt i dansen, den faller av. Jag hade förväntat mig att mannen säger, ja men ta av den då. Men det han gör är att redogöra för dem att om ni blir tillsagda att ha hattarna på er i dansen, så får NI ordna så att de sitter fast. Det är upp till ER att arbeta med ert problem, att söka en lösning hos mig är ren lathet. Lös det.
Vad gör jag?
jo,
känner mig träffad.
När jag kom hit ville jag veta allt. Jag såg framför mig hur ett smörgåsbord var uppdukat med kunskap. Jag förväntade mig att se framtiden ligga och vänta på mig med öppna armar. Jag hoppades att få tänka ”jaha, så det är såhär det ser ut. Det är alltså det här jag kommer att kunna när jag går ut härifrån” När jag klev in i salen upptäckte jag till min förskräckelse att bordet var tomt och intog försvarsposition.
Jag har klagat och jag har skällt. I min oro har jag irriterat mig o varit ilsken över hur lite jag snabbt dömde att vi skulle få lära oss. Nu inser jag varför smörgåsbordet var tomt. Vi skulle förstå en annan bana. Se ur en ny synvinkel. Vi skulle på eget bevåg fick fylla det med vad vi ville, av vad vi såg som nödvändigt. Där min upptäcktsresa skulle bli min egen och att jag fick springa nere i diket om jag önskade och att det var okej.
I den här kursen har jag förstått att den handlar om vilken typ av lärare man vill vara. Vem man är och vart man är. Att tanken var att för vår egen skull ta reda på vart i vår egen utveckling vi befann oss. Många gånger tyckte jag om upplägget då jag fick ut väldigt mycket av alla workshops. Men jag hade dock ofta svårt att se kopplingen mellan litteraturen, assignmentsen och workshopsen. Jag ansåg att alla tre delar var uppdelade i varsin och gav inte kursen något egentligt flyt.
Jag anser också att det finns en felaktighet i att inte ha teknikundervisning, eller som jag vill säga – möjlighet till att förbättra alla tekniker, där vi med vårt eget material har en kunnig till hands i en levande konversation(vad jag menar med levande konversation är att om jag har en fråga, skall jag kunna få svar på den då sökandet för svaret fortfarande brinner, alltså inom en kort tid) – och den här åsikten står jag fast vid.
Men vad jag också har insett är att allt är upp till mig själv att ta reda på. När Mattias svarade mig en gång med ”Hur ska jag kunna svara någon som inte ens vet vad den söker?”(omformulerad, men jag minns det så) och det gjorde att min tankebana slog om. Jag känner fortfarande hur jag är i konflikt angående teknikundervisningen- jag vet att det är upp till mig själv, men jag vill ändå ha mer vägledning. Och samtidigt som jag är medveten om att det är något som ligger kvar sen mina föregående skolår, vill jag fortfarande inte släppa den helt. Jag tycker att stoffet kan bli mer och tätare. Det kan ställas högre och tydligare krav och deadlines kan få större betydelse. Jag kände att jag blev otroligt ostimulerad och oinspirerad då vi hade mycket inläsningsdagar och icke obligatoriska seminarier osv. Jag hade önskat att kursen var lite hårdare.
Jag har med hjälp av uppgifterna vi fått, flödesskrivandet och upptäckandet på workshoparna lärt känna mig själv på en helt ny nivå. Precis som ni sa. Jag har kartlagt så mycket och upptäckt vägar jag glömt eller förträngt.
Ackommodering och mediering har fått en helt ny innebörd och blivit något levande.
Veckoreflektioner
Assignments
Galleriorienteringarna
Workshop
Vecka 7
Vecka 10
Vecka 11
